Microsoft word - nr15

Fritänkaren
Redaktör, stilistisk bearbetare och ansvarig utgivare: Christian Lanciai Brev och bidrag mottages tacksamt, t.o.m. anonyma och pseudonyma.
Alla insändare behandlas respektfullt som medarbetare.
Årsprenumeration : 200 kr (även i Danmark och Norge; i Finland : 150 mk) Lösnummerpris för tidigare nummer: 30 kr.
Fritänkaren beräknas utkomma med 12 nummer årligen eller mer på budgetbasis utan annonser i anspråkslös form.
Strulresan, del 3 - från Palermo till Athen Ingenting stannar i Indien (Mark Tully) Skillnader mellan kinesisk och tibetansk opera Jämförelser mellan Mozart och Beethoven (medarbetare, tonsättare, författare, filmer och bokslut)Tre lämpliga dikter inför julen: På beställning kan såväl tidigare nummer som enbart tidigare artiklar och följetongavsnitt erhållas. Utom inom Sverige distribueras tidskriften även till sextonandra länder.
Därmed avslutar vi detta alltför innehållsspäckade år 1993 och drar en suck av lättnad med en kanske fåfäng förhoppning om att 1994 skall bli något lugnare bådevad beträffar resor, finanser, upprördheter, kriser och Fritänkare.
Må upplagan förbli så liten som möjlig men dock obegränsad efter behov och alla kända och okända medskyldiga till Fritänkaren.
Joshua Logan
Det är väl få idag som vet vem han var. Likväl stod han en gång på den absoluta toppen inom sitt område, som då kanske var hela filmbranschens högst värderade,mest uppskattade och mest framgångsrika, nämligen musicalfilmens. Bara tvåstjärnor nådde samma höjder som Joshua Logan på den tiden: Julie Andrews (genom"Mary Poppins" och "The Sound of Music") och Robert Wise (regissören till "West SideStory" och "The Sound of Music"). Vem var väl då Joshua Logan? Han började som en ganska troskyldig regissör till snälla filmer men väckte uppmärksamhet genom filmen med Marilyn Monroe, där hon utsattes för denbehandlingen som blivande brud att hennes man en dag kom in från gatan tillkrogen där hon sjöng och infångade henne med en lasso, bara därför att han behövdeen brud. De hade inte sett varandra tidigare. Filmen försonade sig med publiken motslutet genom att uppvisa en smäktande rad ömma scener i närbild. Därmed hadeLogans berömda värme tänt publiken.
Hans storhetstid blev sedan 60-talet, fastän detta årtionde för hans del mest kom att innebära en lång och dyr utförsbacke genom väldiga påkostade fiaskon. Hansstora fiaskon var "Camelot" och "Paint Your Wagon" ("Guldruschens glada dagar"),två ohyggligt dyra mastodontmusicaler, som det egentligen inte var något annat felmed än att de var för pretentiösa. Richard Harris och Vanessa Redgrave gjordekanske sina karriärers yppersta skådespelarprestationer i "Camelot", men filmensrustningar var för blankpolerade, de bars med en sådan lätthet att det var tydligt attde var av aluminium, Sir Lancelots entré med sin egotrippsskröna blev alltför löjlig,och andra sådana onödigt fåniga ingredienser drog löje över filmen. (John Boormans"Excalibur"s ondska femton år senare var mycket mera realistisk, övertygande ocheffektiv.) "Paint Your Wagon" föll på det helt onödiga och olyckliga missgreppet attden gjordes i 70-millimeters format: man kunde se den med god behållning för dessutsökta skådespelares, (Jean Seberg, Clint Eastwood och Lee Marvin som praktfulltfyllo), förträffliga musiks och underbara underhållnings skull, men i sitt rätta 70-millimetersformat kunde man bara njuta av den om man satt allra längst bak isalongen - annars blev alla närbilderna för stora, påträngande och ansträngande. Ochde flesta kunde inte sitta på allra sista bänken och fick därför lämna salongenmissnöjda.
Det återstår att säga något om hans största framgång, mest kritikerutskällda film, mest älskade och mest föraktade film - "South Pacific". Alla kunde inte uppskatta den, men för dem som kunde det slog den rakt in i deras hjärtan för evigt. De som inte förstod dess skönhet menade den varafullständigt uttråkande, och andra ansåg den vara barnslig och naiv. Den blev JoshuaLogans största framgång kanske mest för att den var hans snällaste film. Det harknappast gjorts någon mera snäll, uppbygglig och varm familjefilm någonsin. Denenda som möjligen kunde konkurrera vore "Mary Poppins". "South Pacific" betecknar inte endast Joshua Logans höjdpunkt. Det är kanske höjdpunkten i hela den amerikanska musical-historien, och ingen musical harnågonsin gjort en större succé på Broadway, inte ens "The Sound of Music", sominnehåller otäcka nazi- och thrillerelement. Ändå är "South Pacific" en ganskaallvarlig historia.
Det var en tidig James Michener som skrev romanen, (mannen bakom "Hawaii", "Alaska", "Poland", "Mexico", "The Covenant" och andra liknandemastodontkrönikor,) som handlar om tre privata öden på en söderhavsö under andravärldskriget. En äldre fransman plågas av evigt samvetskval för att han en gång tagitett människoliv, han har två halvpolynesiska barn och är änkling, och han blir kär ien helt ung amerikansk sjuksköterska, som finner hans öde otäckt och stöter borthonom. En ung amerikansk löjtnant blir kär i den vackraste tänkbara polynesiskaflicka, detta är den intressantaste episoden, och fastän han gör vilt uppror mot allasina av familjen inpräntade rasfördomar och verkligen älskar henne drar han sig urnär det kommer till kritan utan att han själv förstår varför. Kort därefter stupar han ikriget.
Men allt detta djupa allvar försvinner totalt i filmen genom dess genomgående smäktande skönhet, dess glada komik (med Ray Martin i sitt livs bästa roll somdriftkucku), dess gränslösa uppbygglighet, (Rossano Brazzi får Mitzi Gaynor till slut- ingen av dem gjorde sedan mer några bättre roller,) och framför allt dess juvelkakaav underbara melodier - Richard Rodgers lyckades aldrig bättre än i "South Pacific".
Av avgörande betydelse var även att det var Joshua Logan som stått förBroadwayuppsättningen 1949 och som skrivit texterna tillsammans med OscarHammerstein, samt att Juanita Hall, den gamla polynesiskan, historiens kanskeviktigaste roll, räddades från Broadwayuppsättningen till att kunna göra samma rollännu bättre på vita duken - ingen annan kunde ha gjort det.
I Göteborg gick filmen i ständiga repriser under hela 60-talet - den filmen om någon grep göteborgarnas hjärtan. När den sista gången visades 1973 var kopiornatämligen skamfilade, filmen hade gått av många gånger, även ljudet hade avhuggitsav skavankerna, och det flimrade och sprakade genom hela filmen, mengöteborgarna älskade den fortfarande ändå.
För min egen familj var den en helt dominerande skönhetsupplevelse som vi aldrig glömde. Varje morgon brukade min far och jag göra en gemensam promenadfrån hans parkeringsplats genom Nya Allén till kontoret för hans del och till skolanför min. Vi brukade då alltid tillsammans vissla "Bali Hai" varannan fras turvis. Jagvar då 10 år, det var den bästa tiden av mina skolår, och det var hans bästa arbetsår.
För hela vår familj var det kulmineringstiden av det långa lyckliga 50-talet. Och"South Pacific" har alltid förblivit förknippad därmed och kanske blivit självasymbolen för all vår lycka, godhet och skönhet under den lyckligaste barndomstiden.
Om det än idag finns kalla hjärtan som inte förstår dess varma kärleksbudskap såkommer den dock alltid att förbli guldkantad för andra.
Det var den 22 november 1963 som den gyllene tiden definitivt krossades i och med mordet på president John F. Kennedy.
Varning för Prozac
Prozac är den nya amerikanska innedrogen. Den har funnits på marknaden i fem år, tio miljoner mänskor har använt sig av den, och det har till och med skrivits enbok om den av en psykiatriker som själv använder den och som beskriver den somden idealiska drogen. Och den är fullt laglig. I USA skrivs det ut nästan en miljonProzac-recept per månad.
Drogen sägs vara bra mot depressioner, och de som börjat gå på Prozac vill sedan ogärna sluta använda den. Här börjar man bli misstänksam, och även mångaläkare och psykiatriker känner en viss oro inför att drogen är för bra. I doktor PeterKramers bok framgår det att drogen har en förmåga att ändra personligheten tillnågonting bättre och att patienter börjar må "bättre än bra" av drogen. Boken harnaturligtvis blivit en bestseller och drogens bästa reklam.
Vad boken inte berättar är att drogen också alstrat fall av självmord och våldsamhet. Man påminner sig utvecklingen av 50-talets mirakelmedicin Cortison.
Den hade en enorm framgång som en epokgörande undergörare tills det visade sigatt fler och fler Cortison-ätare utvecklades till rena psykopater utan att de varmedvetna om det själva.
Vålds- och självmordsfallen bland Prozac-ätarna bortförklarades med att de måste ha varit sinnessjuka och att deras sjukdomsutveckling var sjukdomens fel ochinte medicinens. Läkemedelsbolaget bakom Prozac medger själva att detta inte kanbevisas, vilket faktum de använder sig av i omvänd bevisföring: alltså kan det inteheller bevisas att det är Prozac som resulterat i dessa "snedtändningar".
Man slås av en annan parallell till Prozac-modet. I den mycket osannolika och otroliga historien om doktor Kimble i den utsökt humorkryddade Harrison Ford-thrillern "Jagad", som väl tål att ses flera gånger mest för dess utsökta regis ochskådespelarprestationers skull, framställs en mirakelmedicin som heter "Provasic",alltså med näst intill samma namn. Medicinens bieffekter hemlighålls, och därmedblir medicinen lanserad och en ofantlig inkomstkälla för läkemedelsbolaget somframställt den.
I oktober hade den ansedda världstidskriften "Time International" en artikel om Prozac som framhävde dess fördelar och ställde motståndet mot den i enofördelaktig dager. Artikeln nämnde till och med namnet på läkemedelsfirman somhar monopol på Prozac. Vad "Time International" inte nämnde i artikeln var att justdet läkemedelsbolaget råkar ha en stor andel aktier i just "Time International". Doktor Kimble lyckades till slut ta reda på sanningen om Provasic ett år efter att hans hustru blivit mördad på order av läkemedelsfirmans ekonomiska intressenter.
Vi känner ännu inte till den verkliga historien om Prozac, men troligen har vi än sålänge bara fått se början av den.
Vad man först och främst frågar sig, om Prozac får friska mänskor att känna sig friskare, är: varför skall friska mänskor över huvud taget behöva äta droger ochmediciner? Och om drogen faktiskt gör sjuka mänskor sjukare så ger detta allanledning till misstänksamhet och oro inför drogens enorma kommersiellaframgång.
Andarnas hus
Bille August har lyckats igen. Hans filmatisering av Isabel Allendes roman "Andarnas hus" från Chile är i många avseenden en idealisk film. Allt är väl avvägt.
Kan man önska sig bättre skådespelare tillsammans än Glenn Close, Meryl Streep,Jeremy Irons och Vanessa Redgrave? Den komplicerade familjekrönikan somsträcker sig från 1928 till 1973 är lugnt och klart berättad utan någon enda svag länknågonstans. Hans Zimmers musik är också perfekt och ackompagnerar nästanoavbrutet hela filmen i just de rätta nyanserna. De oerhört upprörande scenerna frånmilitärdiktaturens kuppdagar (då den demokratiskt valde presidenten SalvadorAllende mördades) återges utan överdrifter, varför de bara framstår som merdokumentäriska och upprörande. Samtliga skådespelarprestationer är lysande även ide minsta små detaljer (ex. syskonen Glenn Closes och Jeremy Irons' gamla sjukamor), och filmen är inte ens för långsam, vilket brukar vara den enda risken medBille Augusts filmer. Först mot slutet, när huvudaktörerna börjar åldras, känner manigen det gamla typiskt nordiskt sävliga tempot, men där är det helt på sin plats.
Det intressantaste med filmen är dock själva ämnet. Filmen är en dansk-tysk- portugisisk produktion som filmats i Danmark och Portugal, men hela handlingentillldrar sig i Chile med Salvador Allende-episoden som dramatisk klimax. Fastänbåde Meryl Streep och Glenn Close är amerikanskor och Jeremy Irons lagt sig tillmed en grov amerikansk accent är filmen inte det minsta amerikansk. Förmodligenhade allt annat amerikanskt bidrag till filmen varit omöjligt då det ju var medamerikansk hjälp som militärkuppen mot Allende genomfördes, vilket Amerikadärefter alltid har framhållit det nödvändiga och goda i. Det är sant, att det varchilenska högerkrafter som bad Amerika hjälpa till med att "återställa ordningen" ilandet, men de bad inte om en gangsterdiktatur som ställde till med massförföljelseroch massakrer mot civila och som sedan med amerikansk hjälp fick sitta kvar vidmakten i mer än 15 år.
Det är möjligt att Salvador Allende gick för snabbt fram med sin socialiseringspolitik, vilket onekligen var oförsiktigt och kanske oklokt. Men vikommer aldrig ifrån att han valdes demokratiskt och att han störtades av en diktatur.
På andra håll i världen har kommunistiska regimer valts demokratiskt utan attnågon ansett det nödvändigt att störta dem med odemokratiska metoder (ex. Keralaoch Väst-Bengalen i Indien). Det amerikanska övergreppet mot Chile måstebetecknas som unikt för en demokrati, och vi väntar ännu på amerikanskaerkännanden av sådana odemokratiska oegentligheter.
President Clinton har nu inlett en berömlig kampanj mot filmvåldet. Detta är ett steg i rätt riktning, men från detta steg till att våga ifrågasätta helavärldsvapenindustrin (vilket både president John F. Kennedy och Olof Palme höll påatt göra och sannolikt blev skjutna för,) är det ett väldigt kliv.
Vi riskerar nu att utveckla oss i ett ofantligt ämne, men vi har aldrig tidigare sagt något om Oliver Stones omtalade film "JFK". Den har utsatts för hård kritik, och dessteorier har vederlagts om och om igen av områdets etablerade experter och främst avWarren-kommissionens ledare. Det är möjligt att det förekommer överdrifter i "JFK"och att Oliver Stone skjutit över målet, men hur mycket som än någonsin "bevisas"kommer den amerikanska krigsindustrin aldrig att kunna avmisstänkliggöras.
Det samma gäller Bofors i Palme-affären. Boforsaffären har aldrig blivit helt klarlagd, och fallet Algernon väntar fortfarande på en lösning.
Både Kennedy och Palme var på god väg att ifrågasätta hela världskrigsindustrin, och det är det sista man får göra som statsöverhuvud, tystatsmaktens första och sista stödpunkt är nästan alltid armén, vilket visas av att nären stat upplöses är det (alltsedan Romarrikets dagar) alltid en militärdiktatur som taröver och "räddar staten" hur fiaskoartad den militärregimen sedan än må vara.
En annan intressant synpunkt är, att samma amerikanska armé, som kanske avrättade president Kennedy, genomförde Vietnamkriget och släppte Hiroshima-och Nagasakibomber, gjorde bara ett halvt jobb mot miljonmassmördaren SaddamHussein och har vägrat ingripa mot Serbiens folkmord i Bosnien. Liksom presidentRoosevelt på sin tid lät sig duperas av Stalin lämnade president Bush avsiktligt kvarSaddam Hussein vid makten och lät därmed denne fortsätta genomföra sinafolkmord mot kurder och shiamuslimer och sina överlagda miljökatastrofer utanmotstycke i världshistorien. Och den amerikanska armén är väldigt långt borta frånverkligheten om den tror att Bosnien är det samma som Somalia.
Emigrantvisa från Småland
Han var inte för gammal utan fortfarande arbetsför, men han var av någon anledning trött på sitt gamla enahanda strävsamma liv. Så han bestämde sig för attemigrera till Amerika. Det här var i östra Småland i trakten av Eksjö, men han visstenog att vägen till Amerika var lång, men det avskräckte inte honom. Hade hanbestämt sig för en sak så skulle han också genomföra den.
Han började med att stänga till sitt hus. Alla sina fönster spikade han för med bräder, och sedan spikade han också för ytterdörren. Det var ju i alla fall hans hus.
Sedan var han färdig. Han gick ner till järnvägen och började följa den mot väster.
Att gå från Eksjö härad längs med hela Boråsbanan till Göteborg är ett makligt göra, men han hade all tid i världen och höll samma lugna jämna takt hela vägenfastän han var sned i ryggen genom en gammal yrkesskada och därför haltade något.
Andra kliade sig i nacken och ruskade på huvudet och undrade väl vart den därsnedgångaren hade tänkt sig, men det brydde sig inte emigranten om. Han skulle tillAmerika, och han hade hela sin sparade slant med sig, så att han kunde göra rätt försig hela vägen, vilket han också gjorde. I sinom tid kom han vandrande fram tillGöteborg med sin sneda rygg och hälta, köpte sig en biljett till Amerika och steg påbåten. Väl ombord kunde han ta det lugnt hela vägen.
Väl i Amerika slussades alla emigranter in i den stora utlänningsmottagningen på Staten Island. Varje emigrant skulle undergå prövning. När smålänningen komfram i kön märkte immigrationsofficeren genast att han var sned i ryggen och halt.
"Ni får inte komma in," sade han. "I Amerika har vi bara bruk för friska mänskor som kan göra nytta för landet." Och det hjälpte inte hur smålänningen protesteradeoch förklarade att han arbetat hårt och varit frisk i hela sitt liv. Han skickadestillbaka.
När han återkom till Göteborg gick han genast till järnvägsstationen och sökte upp Boråsbanan. Han hade fortfarande småslantar kvar. Utan ett ord inledde hansamma långa promenad tillbaka till Småland som han redan gjort en gång i omvändriktning, han gjorde rätt för sig på vägen, han tog det lugnt och varken förtog sigeller latade sig och kom till slut fram till hemtrakterna kring Eksjö. Snart hittade hansitt hus, som var alldeles orört och igenspikat fortfarande. Han bröt loss plankorna från dörren och från fönstren, gick in i huset, öppnade fönstren, släppte in frisk luftoch pustade ut.
vid surströmmingskalas den 20 november.) Birger Sjöberg (1885-1929)
Hans framgång med "Fridas bok" 1922 var så oerhörd, att han i åratal förblev konstant på alla svenskars läppar. Framgången stegrades ytterligare genom att hansjälv turnerade med gitarren och framförde "Fridas visor" till sin egen musik. Hanblev omåttligt populär och det med rätta.
Det var denna enorma framgångsvåg som också gav "Kvartetten som sprängdes" luft under vingarna och gjorde denna vidlyftiga roman nästan lika populär om dockden inte lästes lika noggrant eller med riktigt samma intresse. Och Birger Sjöbergkände själv att han 40 år gammal höll på att förbruka sig.
Som resultat av dessa föraningar, denna exalterade oro över en farlig inre berusning, denna svindel inför livets häftiga brus, kommer den förbryllandediktsamlingen "Kriser och kransar", ett härligt bevis på Birger Sjöbergs suveränaordkonstmästerskap men samtidigt, enligt många, ett alarmerande bevis på att haninte längre har någonting att skriva om. Diktsamlingen fick tummen ner av 90% avSjöbergs läsare, och det knäckte honom. Brakförluster efter spekulationer på börsenblev för mycket för honom, och vid 44 års ålder tog han avsked från livet.
Han efterlämnade en utomordentlig mängd opublicerat material, det mesta diktfragent men också många okända färdiga Fridadikter, exempelvis "Längtan tillItalien". Postumt utgavs både Fridas andra och tredje bok, och det hade kunnat bli enfjärde.
Fridadiktningen framstår som hans unika centralverk, en musikalisk romantisk ömhetspoesi utan motstycke i svensk litteratur. Man har ofta pekat på ironin iSjöbergs Fridadiktning, men detta är en missuppfattning. Sjöberg portätterar ochillustrerar den svenska småstadsidyllen med alla dess oförargliga futtigheter menaldrig i karikatyrer, aldrig elakt eller distansierat utan alltid med den mjukastetänkbara ömhet. Ingen som kände igen sig i Sjöbergs dikter kunde någonsin kännasig annat än smickrad. Han har som ingen annan lyckats fånga in "Grönköping" (omman får kalla det så) på kornet och lämnat efter sig en så känslig och rik tavla däravmed så fint nyanserade detaljer att det är svårt att finna något finare filigranarbete isvensk litteratur. Det är möjligt att Birger Sjöberg är den ömmaste kärleksdiktarennågonsin i vår litteratur, så att han bara kan jämföras med sådana kollegerutomlands på samma område som exempelvis Dante i "Vita Nuova".
Det finns ingen samlingsvolym som omfattar enbart alla Sjöbergs Frida-dikter.
En sådan vore önskvärd, då den utan tvekan skulle koncentrera alla Sjöbergs bästadikter i en för honom själv hedrande form, utom att den säkert ytterligare skullebidra till den större uppskattning av Sjöberg som han förtjänar.
(I nästa nummer: Oscar Levertin.) Strulresan. del 3 : Från Palermo till Athen.
I Palermo blev det som vanligt mest samtal med bankirer och ingenjörer. En av dessa ingenjörer var en datorexpert, och han förklarade världskrisen sålunda: "Människan har sedan länge varit på väg dithän, att hon i sin strävan efter teknologisk fullkomning gradvis mer och mer bortrationaliserat allting utom självateknologin, som hon själv blivit ett offer för. Massarbetslösheten i världen med 24% iEG-landet Spanien beror bara på att vi genom datorer bortrationaliserat bort såmånga arbeten. Och hur går det? Vi finutvecklar datortekniken och får ständigtbättre datorer som blir dyrare och dyrare och mer och mer ömtåliga ochkomplicerade och som leder till att fler och fler jobb blir onödiga varförarbetslösheten ständigt stiger medan större och större enheter i samhället blirberoende av färre och färre datorer; och så insmyger det sig ett fel någonstans, ett"datorvirus", som ingen behöver vara skyldig till, och precis hela apparaten med alladess program kollapsar. Och där står vi med en massarbetslöshet och helasamhällsenheten helt beroende av en enda apparat som plötsligt blir oduglig.
Den högteknologiska fulländningen är alltid bara ett oåtkomligt ideal. Vi kan sträva efter det, men vi kan aldrig nå det, och vi faller alltid tillbaka till jorden igen.
Man kan säga, att högteknologins uppoffringar och krav går an så länge den bara ärett medel, men när den blir ett mål som man blir beroende av måste det sluta medförskräckelse. Vad vi behöver är inte ständigt bättre och mer komplicerade apparaterför fler att bli beroende av, utan vad vi behöver är individuella initiativ,hantverksskicklighet, specialisering på gräsrotsnivå och en total bortrationaliseringav all parasitism och opportunism. Men även detta sista är bara ett oåtkomligt ideal:människan kommer aldrig att slippa sina mänskliga svagheter och hämskor." För övrigt blev min vistelse i Palermo något av en fångenskap, ty min värd måste resa bort på tre dagar, och det hade varit mycket oartigt av mig att lämna stadeninnan han kom tillbaka, och när jag äntligen kunde fara stoppade en nyjärnvägsstrejk alla tågen.
Emellertid kan nu ett mysterium klarläggas. Min far Aurelio blev aldrig klok på relationerna i vår palermitanska värdfamilj och frågade mig alltid om jag hadeförstått något av det hela. Saken är den, att familjen har fyra barn, av vilka alla nu ärfullvuxna och utflyttade, medan modern hade två män boende hos sig. Den ena varofficiellt och juridiskt alla barnens far, men endast ett var honom likt, han ochmodern umgicks knappast då han nästan alltid var borta, medan den andra mannenmera bekymrade sig om familjen. Min far förstod att de var bröder, men det var deinte alls. Den andre mannen var dock alldeles tydligt åtminstone far till den yngstasonen. Jag såg en gång ett fotografi där de förekom tillsammans, och jag slogs då avlikheten mellan deras pannor och näsor och uttryckte detta. Nästa gång jag kom hadedetta fotografi avlägsnats. Det originella förhållandet var alltså, att modern levdesamman med två män av vilka den ena var hennes make och den andre en naturligfar till hennes yngsta barn. Men villkoret för att denna dubbla sammanlevnad skullefungera var, att den naturlige fadern aldrig fick göra anspråk på sin egen son varkenjuridiskt eller ens mänskligt. Endast om maken förblev juridisk far till alla fyrabarnen kunde den naturlige fadern få bo hos sin egen familj. Här är alltså detoriginella förhållandet, att maken och älskaren båda fick bo hos modern, och att allatre kom väl överens sins emellan, om bara älskaren avstod från alla anspråk på sinegen son, vilket han också ädelt nog gjorde.
Nu kan detta berättas, för nu har modern kastat ut båda männen och lever ett nytt liv allena medan alla hennes barn tar avstånd från henne genom denna hennesnya oförklarliga egoism, som hon bara blivit sjuk av. Genom att plötsligt ochdrastiskt åtgärda sitt eget moraliska dilemma har hon avslöjat sig, vilket hon aldrighade behövt göra.
Min professor i Palermo förbjöd mig kategoriskt att ens någonsin tänka på att avstå från musiken. "Ingen konst förpliktar så som musiken. Har man en gångtillägnat sig något av dess mästerskap är man heligt förpliktad mot helamänskligheten att utveckla det så länge man lever. En förrädare mot musiken ärvärre än en självmördare." Jag frågade honom varför musiken var mera förpliktandeän andra konster. "Därför att den är mera konstruktiv. Den luttrar människan ochförbättrar henne. Det är musikens mening. En som tillägnat sig konsten att tänkamusikaliskt är ett konstruktivt och ansvarstungt geni som står på högre nivå änandra människor. Han kan rensa ut ur sitt liv alla futtigheter och frestelser, allatarvligheter och intigheter och lyfta även andra över allt som är dödligt och som drarner människan. Framför allt gäller detta om han kan komponera sann musik. Det kandu. Glöm det här med dina tekniska ofullkomligheter. Andra kan spela Beethoven.
Du måste inte göra det. Det är viktigare att du komponerar. Det är det enda du måstegöra inom musiken." Han var själv kompositör och levde ett tillbakadraget liv i ett mörkt hus i centrala Palermo. Hans musik var mycket originell och personlig, men jag har ännu intekommit in i den eller ens fått studera den på pappret. När jag berättade för honomvad doktor Sandy hade sagt om att jag borde avveckla mitt musikaliska stressliv sadehan: "Löjligt. Han kan inte vara musikalisk. Om något är bra för hälsan är det klassisk musik, och det kan man inte lägga ner för mycket arbete på, och det kan inte leda tillsjukdom. Tvärtom. För övrigt finns det bara en medicin mot magbesvär som hjälper:fasta. Har jag rätt? Kan en sådan doktor vara musikalisk?" Jag berättade att doktorSandy inte visste mycket om musik då han var skotsk dessutom. "Där ser du!"utbrast professorn förnöjt. "De enda läkare som musiker borde anlita är andramusiker." Strul dominerade även resan från Palermo. Efter järnvägsstrejken skulle alla resa iväg samtidigt, och resultatet var fullständigt italienskt kaos. På tåget från Palermotill stöveltån fanns det bara plats i gångarna. Min medpassagerare hade stått helavägen från Marsala vid Siciliens västligaste udde. Det var dessutom inkallelsedag, såatt en hel generation italienska soldater skulle samtidigt resa till Taranto direkt efteren järnvägsstrejk. På stationen vid stöveltån stod de alla och väntade, och det var såtrångt att tåget inte kunde komma in till stationen. Diverse stinsar fick gå före ochploga undan människomassorna. Nattsittåget var sedan lika fullt som Palermotåget.
En dam förlorade sin ena sko. Den återfanns aldrig fastän hon demonstrativt vändeupp och ner på hela tåget och alla hjälpte henne att söka.
På färjan från Brindisi till Patras fortsatte strulet genom att det vid Korfú kom ombord några hundratal italienska turister i en och samma grupp som alla skulle tillKefallonia. Båten fick göra en omväg, det blev en svår försening, alla kom för sent tilltåget i Patras till Athen, och jag var en av de få som kom fram till Athen - långt eftermidnatt. Men det lönade sig. Vem hittade jag inte sittande och pimplande grekiskthemmagjorda groggar på mitt gamla vandrarhem om inte en hel grupp skottar inklusive en familj vars faderskap mycket väl kände doktor Sandy? Han hade varitstamgäst i Athen ända sedan 70-talet och kände nästan hela staden och doktor Sandymer än väl, eftersom han var skotsk, men även Freddy. Ingenstans är världen störreän i Athen, men där kommer man kanske närmast inpå den.
Och vem träffar man mer i denna stad om inte en göteborgare, som man är van vid att se nästan varje dag i Göteborg? En holländare hade däremot otur. Hanarbetade hela sommaren i Grekland med fotografering och vattenskidskola ochförtjänade 4 miljoner drakmer (cirka 150,000 kronor) i 5000-lappar, som han stoppadeinnanför fodralet till sin dyrbara kamerautrustning. På järnvägsstationen slumradehan till i tio minuter i den brännande solen och vaknade upp och fann helakamerautrustningen stulen. Bara remmarna runt axeln fanns kvar, som någon flinkthade skurit av utrustningen från. Tjuven hade tagit utrustningen utan att ana vadsom låg gömt i kamerafodralet. Vår man hade aldrig blivit bestulen i sitt liv tidigare.
För att komma hem gick han till holländska ambassaden för att genom lån få hjälptill biljetten. Ambassaden svarade, att någon måste skicka honom pengar frånHolland först innan ambassaden kunde hjälpa honom. Om ingen i Holland kundehjälpa honom kunde inte ambassaden göra det heller. Samtidigt omkom hans tvåbästa vänner i en motorcykelolycka.
Stöldhistorier blir lätt klassiska då de ofta är ganska dråpliga. En familj hade sett fram mot sin sommarsemester hela året, och de hade köpt en särskild extra släpvagn.
Äntligen kom sommaren, och semesterförberedelserna inleddes. De packade bilenoch släpvagnen ytterst noga och metodiskt och glömde ingenting. Till slut var bilenoch släpvagnen fullpackade, och semestern skulle inledas i triumf. Familjen gick in ihuset för att ta en sista kopp kaffe före avresan. Då de bara skulle vara inne i tiominuter lämnades nyckeln kvar i bilen. När de kom ut var både bil och släpvagn ochallt vad de packat i dem borta för evigt. Det var den semestern.
Beträffande holländaren som blev av med miljoner drakmer gömda i en kameralåda hoppas vi med honom, att mannen som knyckte kameralådan tog handom kameran (värd en förmögenhet) och slängde lådan, så att någon som verkligenbehövde pengar kunde hitta den och ta hand om dess väl dolda innehåll.
Emellertid lyckades jag till slut genomföra även resans kanske viktigaste mission i Athen. Under resan till Tibet använde jag två par skor, av vilka de bättre ochstadigare genast gick sönder. Det andra paret var mina äldsta grekiska sandaler, somhöll under hela Tibetvistelsen och klarade alla bergsbestigningar, men i Stockholmfastnade sedan den ena sandalen i en bankdörr och gick sönder. Dessa grekiskasandaler hade då hållit i tre år och under elva påfrestande resor bland annat tillEgypten, Indien och Tibet. Han som gjort dessa sandaler var en hantverkare i Athen,och de kunde alltså bara ersättas där. Aldrig var det svårare att komma till Athen än iår, men till slut lyckades det, och jag kunde äntligen för sista gången ta av mig dentrasiga sandalen och på mina fötter träda ett par nya identiska grekiska sandaler. Måde hålla minst lika länge som de förra och under helst ännu fler, längre och svårareresor.
Min nye skotske vän var en av dessa vinddrivna förlorade själar som inte hörde hemma någonstans och allra minst i sitt hemland Skottland. Han hade inte varithemma på fem år och räknade inte heller med någon återkomst så länge dekonservativa satt kvar vid makten. Han hade deltagit i Falklandskriget 1982 och därefter kommit i delo med fru Thatcher, som så många andra. Om han återvändehem under en konservativ regering riskerade han sex månaders fängelse. Han haderest omkring i hela världen (29 länder) sedan 70-talet, och hans modersmål vargaeliska. Han var alltså en riktig högländare och därtill en riktig kelt, fullständigtärlig och uppriktig, fullständigt rotlös och romantisk och fullständigt glömsk av sigsjälv. Mest var han van vid att försörja sig som gatumusikant i alla världens och mestEuropas gångtunnlar. Hans "fru" var en tillfällig bekantskap, som han tagit hand om,och hennes son var någon annans. Hon var åldrad i förtid, hade förskräckliga tänderoch rynkor och var knappast mer än några och 30. Sådana vilsna förlorade ödenfinns det överallt runt Medelhavet i nästan varenda vrå, men Athen är derasmetropol. Där bråkar ingen med dem. Hennes son var sex år och alldeles förtjusande.
Vad skall det bli av honom? Det har aldrig varit så svårt att lämna Grekland som det var denna gången. Allt kändes ofullbordat, jag hade varken haft tid att ta kontakt med mina gamla vännereller med Freddy, aldrig kändes Grekland angelägnare, och aldrig mådde jag så braoch var jag mera hemma. Det kan inte hjälpas, men det är kanske bara i Grekland jagkänner att jag kan slappna av som människa. I inget annat land överensstämmersåväl mentaliteten, temperamentet och tempot så bra med mitt eget som här. Ändåhar jag aldrig kommit längre in i Grekland än fram till tröskeln - först när man kangrekiska kan man verkligen börja upptäcka landet och dess människor.
du frihetens eviga vänliga gyllene stad, ty din värme för mänskorna strålade samman i ljusaste gladaste gamman, och i högre grad än vad jag vet att någon stad annars kan komma åstad.
Varför måste jag lämna dig då, när jag trivs bättre här kanske än någon annanstans, och varför stannar jag hos dig så kort, kortare än någon annanstans, fastän bland städer jag har dig mest kär? Jag beklagar, men sådant är ödet. Det kallar mig bort från din kärlek och värme och ljuvhet till dyster rapport om blott arbete, plikter och ansträngningar av den digraste sort.
Men mitt hjärta bor kvar i Athens varma fullgoda månsken och glöder i Nordens köld vidare för att ej alls glömma bort att en dag åter framträda ur katakombernas fängelsegravsten för att återupplivas här i Athen och dess strålande sken.
Nya indiska turer (2)
Simla hade annars allt att erbjuda - utom ett berg som Kanjenjunga. Johannes förde mig omkring till de olika kyrkorna. Den anglikanska ligger vit och praktfull påkrönet av staden framför The Mall medan den katolska verkar mera livaktig ochstörre. Här skulle man kunna fira allhelgonahelgen på katolskt vis på tröskeln tillKashmir och Himalaya. Vi gick också upp till aptemplet ovanför staden. Vad skallman säga om detta? Inte inspirerade det precis till någon andaktsstämning. Detta omintetgjordes främst av att det ur högtalare vrålade ut skrällig musik alternerandemed en speaker som informerade ställets besökare om varför templets apor varheliga - tydligen var de något slags inkarnation av Siva. Vilken kontrast mot denheliga rena friden i ett buddhisttempel med sina karaktäristiska bönevimplar ochflaggor, som spred sitt budskap för vinden på ett mycket mera förfinat sätt! Dessahögtalare i aptemplet var precis lika avskräckande som de vrålande högtalarna frånpolitiska propagandabilar.
När vi nu ändå drar religion i tvivelsmål måste vi också en aning dröja vid de heliga sikherna med sina turbaner. En sikh får inte klippa sitt hår eller sitt skägg.
Håret virar han upp och täcker han in med ett slags tätt åtsittande huvudduk.
Ovanpå denna sätter han turbanen. Tänk er: långt hår uppvirat på skallen täckt av ennästan plastliknande huvudduk och ovanpå denna en tjock och varm turban, ochdetta i ett klimat med en normal dagstemperatur på 30-40 grader! Hur varmt måstedet inte bli under denna trefaldiga skallvärmare? Man kunde förstå turbanen ochhuvudduken om de var flintskalliga, men varför måste de ha långt hår om de inteens får visa det? Nej, det hela verkar inte alls förnuftigt.
Med Kim och Johannes diskuterade jag möjligheten att bege sig norrut till Kulu och Manali. Manali ligger liksom Delhi tio timmars bussresa från Simla men norrutoch lär vara ett mycket vackert ställe, men Johannes avrådde. "Det är dyrt där, ochdit reser mest bara rika hippies för att knarka ner sig på livstid. Där växer detnämligen cannabis vilt överallt. Res dit en annan gång när du har bättre tid på dig."Eftersom det ändå inte ingick i programmet kunde jag lätt avstå från denna omväg.
Kim antydde att Manali och Kulu skulle kunna besökas i samband med en resa tillDharamsala ungefär lika långt norrut men längre åt väster.
Ett ställe som jag måste rekommendera till alla Simla-besökare är kaffehuset, "The Indian Coffee-House", ett utomordentligt trevligt gammaldags ställe med gottkaffe och bästa tänkbara stämning, ungefär som i gamla Wien. Man har här helaLondon-sekelskiftesstämningen kvar. Det ligger strax nedom Kiplings "ScandalCorner" ett femtiotal meter ned för backen eller precis under den röda anglikanskakyrkan, den som numera är bibliotek. Den vita eller ljusgula anglikanska kyrkan,"Christ Church", används numera för gudstjänst bara en gång varannan vecka,medan, som sagt var, den katolska är mera levande.
Mera intressant än allt vad den ekonomiska konferensen kunnat tänkas innehålla var för mig vad Johannes och Kim sade till mig personligen. Johannes framtidsplanervar både intressanta och oroväckande. Direkt från Simla tänkte han bege sig upp tillKashmir och blanda sig i tvisterna där mellan hinduer och muslimer. "Tyvärr tror jagknappast att ni någonsin får se mig i Skandinavien mera. Här är för mycket att göra,och i vart fall kommer jag inte tillbaka förrän kommunistpartiet i Kina är upplöst,Sinkiang och Tibet självständiga och den militant galna formen av islam harkonsumerat sig själv. 1968 i Tjeckoslovakien svor jag att aldrig ägna mig åt ettnormalt mänskligt liv förrän den politiska kommunismen som förtryckarmakt varutrotad, och den är ännu inte utrotad ur Kina och Nordkorea. I Iran dominerar ännuterrorformen av islam, och sådant är för mig likvärdigt med kommunistisk diktatur.
Så till Sverige och Finland kommer jag ännu inte på ett tag. Dessutom är Himalayamitt adopterade hemland. Jag har vänner överallt där det finns tibetaner, och derasland sträcker sig från Karakoram till Koko Nor och Chengtu. Detta fria landinnefattar hela norra Indien med Nepal och Bhutan, och med Kims hjälp kan jag nufå giltiga papper i ordning för vistelse i Indien på livstid. Indien förblir den bästasprångbrädan för konstruktiv verksamhet i hela Asien. Så du får träffa mig här i fortsättningen, men din ekonomiska situation oroar mig. Din Tibetresa torde ha givitdig djupa ekonomiska sår. Kom inte för min skull eller för Asiens skull ifortsättningen, utan kom bara för din egen skull." Mest hade det glatt honom att jag hade sett så frisk ut. "Senast vi sågs i Lhasa kunde du ju knappt stå på benen av blekhet och svaghet. Du hade ju nästan skititihjäl dig." För mig hade det varit ett lika stort nöje att se honom så ledig och frisk ochidentifierbar ut igen. Vi hade ju inte setts på tre månader.
Jag kände mycket för att från Simla resa ner till buddhismens heligaste plats Bodhgaya nära Patna, för att stifta närmare bekantskap med buddhismens heligastemysterier och väsen, och dessa trakter var Kims egna hemtrakter. Den intressantamöjligheten framstod att han skulle göra mig sällskap och till och med kunnaerbjuda mig sitt hem, men till min förvåning avstod han: "Du är en sådan som reserbäst ensam. Du behöver all den frihet du kan få. I Bodhgaya finner du vad dubehöver finna, och du behöver inte min hjälp till det. Till mitt hem och min familjhoppas jag du kan komma en annan gång. Klara dig i Indien utan mig och John. Hanhar någon sorts hake på dig som jag tror att du skulle klara dig bättre utan. Vad ärdet mellan er egentligen?" Han vågade bekänna sina innersta misstankar. "Jag vet juatt ni kommer från samma land, men det är något mer än så. Ibland när jag ser på erkan jag inte hjälpa att jag får vissa misstankar. Du har nästan alltid ett leende tillhands medan John ler mera sällan, men när han ibland spricker ut i ett leende slås jagav att det är samma leende som ditt. Är ni släkt med varandra?" Jag måste le ochsvara som det var: "Det kan jag inte svara på, men även om vi var det så skulle ingenkunna bevisa det." Han nöjde sig med det. "Dessutom," fortsatte han, "tror jag att detär viktigare nu att jag bistår John. Det är ju jag som försörjer honom här i Indien, ochäven om mina resurser är outtömliga skulle han få det svårt om jag inte fanns inärheten. Han medger det aldrig själv, men han är faktiskt ekonomiskt beroende avmig för hela hans asiatiska verksamhet. Han kanske skulle klara sig även utan mig,men hans möjligheter skulle då begränsas. Så jag följer med honom till Srinagar ochlängre, om det behövs. Men vi håller ju kontakten i alla fall. Troligen kommer vitillbaka hit för de värsta vintermånaderna." Sålunda uttryckte Kim sin misstanke om att Johannes hade någon hake på mig, som om han inte alls gjorde anspråk på att ha den största tänkbara hake på Johannes.
Mera om dessa mina båda bästa vänner i Indien senare.
Jag hade beslutat att lämna Simla med buss, som gick direkt till Delhi och kostade bara 97 rupier. Därmed skulle jag vinna både tid och pengar. En bärarehjälpte mig hitta rätt buss bland de hundratals som stod och väntade på att få köra.
Han såg ovanligt bra ut för att vara bärare och talade ovanligt god engelska för attbara vara bärare. Vad han gjorde för mig var en bagatell, det var ju bara att hitta rättbuss åt mig, men för mig var det av högsta tänkbara betydelse, varför jag lönadehonom med en tia. Han tog emot den med översvallande tacksamhet och fällde debevingade orden: "Det här landet tillhör sina gentlemän!" Och jag var honom likaoändligt tacksam tillbaka.
Emellertid hade jag inte väntat mig den bussresa som förestod. Sätena var hårda, trånga och primitiva, och många måste stå. Jag hade oturen att bredvid mig få en storkluns, som levde hela natten. Hängde han inte på mig gled han ner på mig eller satthan på mig. Dessutom spelade busschauffören hela natten gäll indisk popmusik påradion som gick genom märg och ben. Bussresan varade från åtta på kvällen till fempå morgonen.
I Delhi råkade jag fem på morgonen ut för en typisk budgetsabotör. Jag ville att han skulle köra mig till stationen, men han körde mig till ett hotell. Jag insisterade påatt han skulle köra mig till stationen, men han körde mig till ett annat hotell. Hanmenade att stationen var stängd, att inga tåg gick så tidigt på morgonen, att områdetomkring stationen var belagt med utegångsförbud på grund av valet och framför alltatt stationen kryllade av farliga luffare. Som om jag brydde mig om alla hans farligaluffare! Vem var väl rädd för dem utom han själv? Till slut insisterade jag såobevekligt på att han skulle köra mig till stationen att han faktiskt surmulet gjordedet till slut, men då hade hela taxiscooterresan kostat mig mer än bussresan frånSimla till Delhi. Likväl var det han som var arg på mig som inte förstod mitt egetbästa och som var så dum att jag inte ville satsa på de hotell som han hade fått bonusför mig för, om jag hade accepterat dem.
På stationen mötte jag en ädel äldre man som talade en bättre engelska och som var kristen. Han var där för att möta en kanadensisk gäst och bad mig komma och bohos honom i Indore när jag nästa gång kom tillbaka till Indien.
Tågresan på 100 mil från Delhi till Patna (16 timmar) förlöpte annars smärtfritt.
Från Allahabad till Varanasi hade jag sällskap av en kultiverad man som visste alltom valrörelsen och de religiösa konflikterna, och från Varanasi hade jag sällskap avKailash Peti Shaw, en oförglömlig liten äldre man. Han hade haft oturen att vidpensioneringen efter ett långt livs tjänst vid järnvägen bli utan pension på grund avett bokföringsfel. Under de senaste tio åren hade han processat om saken utan att fånågon rätsida på det. Han var varmt och innerligt religiös och spådde mig minframtid genom handpåläggning och skallskådning. Jag skulle leva i 98 år, få två bilar,resa över hela världen, tjäna mycket pengar och komma till Indien nästa gång i mars1995. Den första spådomen blir den svåraste att kontrollera, ty om jag ska bli 98 år fårjag vänta i 56 år på att se om jag blir det.
Patna var sig likt. På stationen låg folk överallt i drivor i väntan på tåg eller på något annat, på döden eller livet, och få stationer i Indien är så överväldigande i sinkompakta verkan av folkets nöd som Patna. Det finns få ställen som väcker till liv ettstörre medlidande med den lidande mänskligheten, ty den tycks samlas och trängashär på stationen i Patna, där alla golv utomhus och inomhus, i gångar, korridorer ochtrappor är täckta av liggande tiggare, män, kvinnor, åldringar och barn, välskaptaoch vanskapta, spetälska, halta och lytta, med eller utan kryckor. Stationen i Patnaerbjuder ett oöverskådligt material för den som vill studera mänskligheten när den ärsom mest nödställd och ömkansvärd. Här kan man verkligen frossa i medlidande.
Den som aldrig känt barmhärtighet med lidandet bör få se stationen i Patna. Därskulle han bli botad.
Ingenting stannar i Indien
Mark Tullys bok "No Full Stops in India" är väl den bästa orientering man kan skaffa sig om läget i dagens Indien. Han belyser alla samhällsskikt med deras olikaproblem, sociala och politiska, från kommunismen i Calcutta till den nyaimperialismen, från det alltjämt förekommande suttee-fenomenet (änkor som offrarsig på makens likbål) till de stora religiösa festerna och deras riskabla massuppbåd,från de olika inbördeskrigen till den enorma sociala upprustningen och från korruption på högsta nivå (bedriven i utländska kapitalistiska intressens namn) tillinblickar i bättre politikers bittra erfarenheter och resignationer. Det hela mynnar ut ien dokumentär kartläggning av hela det självständiga Indiens historia på detmänskliga planet från epoken Nehru till morden på Indira och Rajiv Gandhi, ettåskådliggörande av Indiens härskande familjs ofattbara tragedi från en mycketneutral, mänsklig och nästan strikt dokumentär synpunkt.
Det största värdet i hans bok ligger just i den dokumentära prägeln. Det är ingen märklig eller poetisk skönlitteratur det är frågan om, utan det är en reporter som görett reportage om det Indien som han gjort reportage om i hela sitt liv och som hanfortfarande älskar och aldrig kan överge, fastän han är engelsman. Att jämförahonom med Kipling och säga, att ingen skrivit så engagerat om Indien sedanKiplings dagar, är väl att gå för långt. Tully står inte alls på Kiplings plan och vill integöra det. Han är bara reporter och håller sig bara till den verklighet som det är hansjobb att dokumentera.
Det enda man kan invända mot hans berömliga reportage är hans undervärdering av det engelska språkets betydelse för Indien. Det är inte för mycketsagt, att det är kanske enbart det engelska språket som under dessa 45 år hållitsamman Indien som världens största demokrati. Den majoritet som talar hindi harförsökt ersätta engelska med hindi i hela landet och har snöpligen misslyckats ochbara skaffat landet nya potentiella inbördeskrig på halsen. Inte ens hälften av landetsbefolkning talar eller förstår hindi, det största språket, och även om flera av landetsövriga språk är besläktade med hindi och nästan dialekter så är dessa ändå intesamma språk. Och alla dessa som inte har just hindi till modersmål, och det är merän hälften av landets befolkning, vill inte ha de hinditalande som en styrande elitöver sig. Här visar sig det engelska språkets oöverskattbara betydelse som ettneutralt extraspråk och överspråk som alla kan lära sig utan att känna sigdominerade. Världsspråket engelska passar bra in på det indiska kynnet som är såuniversalistiskt av naturen och som vill ha kontakt med hela världen. De flesta indierär fullt medvetna om att alla deras otaliga olika indiska språk bara är lokalspråkmedan engelskan är språket som ger dem hela världen, och det gäller alla klasser ochinte bara de mest kultiverade. Rickshawkuskar lär sig engelska även om de varkenkan läsa eller skriva, bärare kan engelska, hinduerna skriver böcker på engelska, detär engelskan som förenar dem i en kultur som står över den nationella. Mark Tullymå ha komplex som avkomling av brittiska imperialister, men han har absolut ingenanledning att på något sätt förringa betydelsen av världsspråket nummer ett och denindiska befolkningens stolthet över att ha fått det som en extra kulturgåva.
Bokens mest gripande kapitel är det sista om den desillusionerade politikern i Bihar. När jag läste detta var det precis som att få komma tillbaka in i vår avlidne vändoktor Singhs förlorade värld. Han hade gjort samma desillusioner, han kände säkertMark Tullys politiske vän, det var exakt samma värld, samma känslor, den identiskapolitiska miljön och samma ädla upphöjdhet över den timliga världens narraktighetsom enda resultat av besvikelserna - ingen bitterhet alls.
Boken rekommenderas varmt till alla som vill veta något om Indien idag. Det är Fotografiskt succéresultat
Efter Indienresan framkallades tre filmer á 36 bilder per film. 116 bilder därav visade sig vara lyckade. Samtliga var tagna med en gammal enkel Olympus Trip 35från 70-talet, köpt begagnad och numera kroniskt omplåstrad och tejpad. Dennanotis må uppväga notisen "Fotografiskt katastrofresultat" från Tibet i nummer 11.
Rapport från Tibet (6)
Klostret i Reting låg idylliskt i en bred grönskande dal med en brusande flod.
Landskapet var nästan engelskt pittoreskt. Klostret, ett av Tibets äldsta från 1057,hade totalförstörts genom den kinesiska kulturrevolutionen så när som på ett endakapell. Urgamla tujaskogar utmärkte även stället, vars natur påminde starkt omörtagården i Getsemane. Dessa träd kunde kanske vara lika gamla. Emellertid hadekineserna sågat ner 20 000 av dem.
Från 1959 till 1984 fick ingen tibetan studera sitt modersmål eller lära sig skriva sitt eget skriftspråk. Om man inte kunde kinesiska kunde man inte få något arbete,och så är det ännu idag. Sedan 1984 har tibetanerna fått lov att återuppbygga sinakloster men bara med egna medel, och varje kloster får bara ha ett strängt begränsatantal munkar (i regel 10 % av vad klostren tidigare sedan urminnes tider inhyst iegenskap av tibetanska universitet). Alla inkomster i Tibet går till Kina, som därmedfortfarande systematiskt utsuger landet och långsamt förfördelar ihjäl den tibetanskabefolkningen för att ersätta den med kinesisk. Emellertid klarar inte kinesiska bönderav de agrala förhållandena i Tibet, varför bondeklassen lyckligtvis förblir intakttibetansk.
Vägen från Reting längs floden mot sydost, som småningom vänder mot sydväst mot Lhasa, är en av de vackraste man kan fara längs med höga berg och grönskandedalar inom ett vidsträckt panorama. Man kan inte se sig mätt på detta svindlandesköna och gröna, breda och generösa, omåttligt storslagna landskap. På denna väginsisterade två av oss fyra manliga resenärer i vår bil på att få spela amerikanskrockmusik i bilradion. Chauffören och jag hade ingenting emot det, men minrumskamrat, som delvis är musiker, sade ingenting, och när den skräniga och simplamusiken kom i gång sjönk han in i en total tystnad och fick han ett mycket starktlidande uttryck i ansiktet. De andra två måste ha märkt det, men de körde vidaremed Bruce Springsteen och Dire Straits utan att bry sig om det.
Det visade sig senare att detta vållat en stark antipati från min rumskamrats sida mot de båda andra. "Sådan musik kan de höra varje dag hemma om de vill, och jaghar inte köpt en resa till Tibet för 30,000 kronor för att få höra amerikansk hårdrock iTibet. Man frågar sig varför sådana mänskor alls reser utomlands om de inte kanvara utan sitt västerländska samhälles värsta barbarismer utan till och med måste tadem med sig till ett land som Tibet." Han som insisterat på Bruce Springsteenförsvarade sig hårt och menade att min rumskamrat var en högfärdig snobb. Minrumskamrat genmälde: "Om du tycker att denna musik är bra, då har du inte hörtmycket musik." Ett bottenlöst svalg öppnade sig därmed kulturellt mellan dessasvenskar, som tog med sig och ville plåga andra med att spela Bruce Springsteen("Bo-o-o-o-o-o-o-o-o-o-orn in the USA") och Dire Straits i Tibet, och min rumskamrat, som bara rest till Tibet för att få studera tibetanernas egen kultur och ta del av derasegna villkor.
Tertrum med de varma källorna låg högt upp i bergen mot sydost inkilat mellan topparna vid en vild bergsflod. Läget var oerhört pittoreskt, och man hade gärnastannat där i några veckor. De varma källorna var oerhört välgörande. Vattnet idammen var närmare 40 grader varmt, och de vulkaniska bubblorna som hela tidensteg från bottnen gav en en viss sensation av att vara svävande mellan vatten ochluft. Hälsoeffekten av ett enda bad i dessa varma källor var berusande.
I Drigung Ti på väg därifrån fick vi träffa en sällsamt intagande lama. Han såg bra ut och var ytterst vital, flera munkar i detta kloster hade ett nästan romersktutseende, han var glad och spirituell och gav ett outplånligt intryck av positivbeslutsamhet och energi. Han hade suttit i fängelse hos kineserna i 26 år och fått sinena hand kapad. Av någon anledning anvisade han min rumskamrat en platsbredvid sig när vi hälsade på honom högst upp på berget.
Vi passerade ett annat nunnekloster på vägen söderut som hette Chelung. Även det hade delvis förstörts under kulturrevolutionen men var ändå överraskandeprogressivt: det hade före 1959 haft 50 nunnor och hade nu 150. Det låg väl situeratuppe i en bergsdal ungefär som Montserrat ovanför Barcelona i Spanien, ochnunnorna var översvallande generösa och gästfria.
Vägen gick sedan ner till den lilla byn Katsel vid Lhasafloden där skolföreningen höll på att uppföra sin skola. Nedre våningen var nästan färdig, och arbetet hadetillfälligt avbrutits på grund av den förestående lhamoföreställningen av tibetanskopera. Inför en sådan föreställning brukar det bryggas en hel del Chang, en lantligalkoholdryck bryggd på korn, vatten och jäst, vilket föranleder vissa reflektionerangående vissa alkoholförhållanden i Tibet.
Chang smakar ungefär som citronlemonad, och man dricker därför lätt obegränsade mängder därav. Emellertid visar sig effekterna senare. Vid utskänkningav Chang iakttages vissa ceremonier. Man serveras ett glas, varefter utskänkerskanväntar tills den törstige druckit ur det. Sedan fyller hon på det till brädden och väntarpå nytt tills den törstige druckit ur det. Sedan fyller hon på det till brädden för tredjeoch sista gången. Man måste inte tömma det de första två gångerna, det räcker meden ansenlig klunk, men tredje gången måste man absolut tömma det till botten.
Annars är man både ohyfsad, okultiverad, omöjlig och värdelös och definitivt ingenduglig tibetan.
Under en lhamoföreställning av tibetansk opera på sex timmar var den huvudsakliga utskänkningen alkoholdrycken Chang. Vissa försökte hålla räkning påhur många omgångar Chang de utsattes för, men samtliga förlorade räkningenmellan ett dussin och ett tjog. Antag att man utsattes för 15 omgångar. Varje omgånginnebar minst tre glas och ofta mera. Räkna efter hur många glas detta kan resulterai, den som kan. Stipulera sedan att alkoholhalten varierade mellan 15-20%. Denkanske var mera. I Chang är alkoholhalten alltid oberäknelig och obegränsad.
För övrigt var i allmänhet det kinesiska röda vinet gott och billigt medan det vita var snarlikt vatten. Det röda vinet kunde kosta 18 yuan i hotellbaren och så litet som4 yuan ute på stan. Sensationen var emellertid den kinesiska whiskyn. Den var 39-procentig och inte alls så tokig, och på hotellet i Shigatse kostade en hel flaska 7yuan. En flaska mineralvatten kostade på samma hotell 8 yuan som jämförelse.
Naturligtvis var man misstänksam mot en så billig whisky, men när man kom tillslutet av flaskan ångrade man att man inte hade hamstrat.
För att återgå till Chang-inmundigandet vid operafestivalen i Katsel, så var en av fördelarna med Chang att det inte gav någon baksmälla. Operaföreställningen på sextimmar kräver en utläggning för sig. Till skillnad från den kinesiska operan, sommest bygger på ljud och stilistiska effekter, så är den tibetanska operan mycket meraverbal och dansant. I stort sett går varje skede i operan till som så, att aktören sjungeren aria, som besvaras av kören, som vanligen består av damer. Därefter följer en vilddans ackompagnerad av orkestern, som här bestod av en trumma och cymbaler.
Trumman sköttes av en och samme man under alla de sex timmarna, och cymbalernasköttes av en och samme lille gosse, som allt igenom utförde exakt samma intrikatarytmiska kompositioner som trumslagaren. Danserna bestod av vilda yviga rörelsermed svängande armar och ofta virvlande ben i sannskyldiga piruetter, vilket gavhela operan en mycket mer levande och fri prägel än den kinesiska. Efter dansenuppträdde recitatören med ett oändligt textanförande, och därefter vidtog ariornamed körer och danser på nytt. Recitatören hade påtagligt den svåraste uppgiften avalla, då hela operans handling framgick av vad han berättade.
Publiken var den bästa tänkbara. Den bildade ett läger runt scenen, och i detta läger pågick samtidigt talrika mindre dramer. Det bröts arm, det spelades tärning,det idkades marknad, det spelades annan musik samtidigt, marketenteriet var fulltutvecklat, och det åts överallt och dracks Chang. När demonerna kom på scenen ochskulle ansätta hjälten jublade alla barnen, då blev det verkligt lustigt och spännande,och då och då måste aktörerna se till att scenen inte blev för liten genom denpåträngande publiken. Aktörerna bjöds på te av marketenterskor, som aldrigtvekade att kliva omkring mitt på scenen för att hjälpa aktörerna på traven, och ävenbarnen rände understundom omkring på scenen mitt under operans gång. Det lärfinnas nio tibetanska operor som framförs ganska regelbundet av kringfarandeaktörer ute på landsbygden, som då uppträder med tält, och ett antal mindre operorsom ej hör till den fasta repertoaren. Operorna har en uråldrig tradition och ärvanligen byggda på historiska teman från Tibets storhetstid för 1300 år sedan. Nu varden här operaföreställningen ovanligt lyckad. Aktörerna kom bara av sig ibland, ochingen blev för berusad och redlös av Chang. Förra året hade operaföreställningennästan urartat på grund av Chang, och aktörerna hade nästan inte kunnat genomföraföreställningen på grund av vacklande balans, sludder och redlöshet.
Vi fick även inspektera skolan. För närvarande ägde undervisning rum i en mörk ladugårdsliknande barack med tre klasser och en lärare. Vanligen fick eleverna sittautanför på marken. De hade träpennor som de skrev med bläck på en sortshalvgriffeltavlor. Det hela var ytterst primitivt, men barnen fick lära sig läsa, skrivaoch räkna.
Den nya skolan kommer att få åtta klassrum i två våningar, och hälften av eleverna kommer att plockas från landsbygden och andra ställen än Katsel. Det blirtvå lärare, som då liksom hela skolbygget avlönas och finansieras av SIDA ochskolföreningen, och de fyra huvudämnena blir tibetanska, engelska, kinesiska ochmatematik. Skolan i Katsel blir inte någon svensk koloni utan blir helt tibetansk ochhar som enda ändamål att ge tibetanska barn möjlighet till kunskap och utbildning.
Det hela har godkänts av Dalai Lama.
(forts. i nästa nummer, där vi återkommer till Lhasa.) Ytterligare skillnader mellan kinesisk och tibetansk opera
Den huvudsakliga skillnaden ligger i det musikaliska. Den tibetanska operan är utpräglat musikalisk, allting sjungs, och de främsta aktörerna har skolat sina röster,de sjunger ut ordentligt, och endast själva texterna är viktigare än musiken. Närmastliknar den tibetanska operan primitiva kyrkliga "passioner" från europeiskt 1600-tal.
I den kinesiska operan har både musiken och texten en underordnad betydelse.
Den största vikten läggs i stället vid det pantomimiska framförandet, den akrobatiskatekniken samt kostymerna. Utan sin läckert kostymerade akrobatik vore denkinesiska operan helt intetsägande. Musik förekommer, men aktörerna sjunger inteutan jamar och gnäller som kattor och apor. Det kan förekomma en hel orkester, menden är huvudsakligen till bara för att rassla och smälla och ställa till med oljud. Denbara ackompagnerar handlingen och är till för att accentuera denna genomljudeffekter. Dess oväsen är monotont och kan bli öronbedövande. Någon njutbarmusikalitet är det knappast frågan om.
Hela den så berömda kinesiska operakonsten bärs alltså egentligen bara fram av den tekniskt mycket avancerade akrobatiken och de mycket effektfulla ochdramatiska kostymerna. Närmast vad vi kallar teater kommer den kinesiska operan isin utveckling av pantomimen. Av de två föreställningar vi sedermera såg i Pekingvar båda sanslöst osammanhängande och saknade både handling, form, logik ochkonsekvens. Möjligen hade den senare, "Kaos i paradiset", någon sorts mening somparodi på världsordningen.
Då står den tibetanska operan på en betydligt högre nivå genom sin utpräglade musikalitet, sin episka karaktär, sin höga litterära utveckling och sin betydligt friareutformning. Det finns inget utrymme för improvisationer i den kinesiska operan,utan varenda minsta rörelse är nogsamt indrillad. I den tibetanska operan är allttillåtet om man bara håller sig inom den litterära och musikaliska ramen.
Michael Waldenby
Han är bara 40 år gammal och arbetar som organist i Klara kyrka i Stockholm.
Det anmärkningsvärda med honom som nu levande kompositör är att han helt taravstånd från all modernism och atonalitet för att i stället bygga vidare på 1800-taletsromantiska och helt tonala traditioner. I överensstämmelse med denna linje har han1993 tonsatt en större juldikt av Oscar Levertin, "Gammal svensk julkantat", somfrossar i glädjen över att känna sig hemma i bättre sällskap som tiderna omkringViktor Rydbergs "Tomten" och Wilhelm Stenhammars "Snöfrid". Michael Waldenbystonspråk är dock mer än bara traditionellt romantiskt. I "Gammal svensk julkantat"för kör och piano förekommer ett direkt citat från Johannes Brahms förstapianokonsert, vilket verk hör till de mest dynamiska och extremt romantiskamusikalierna. Ibland kan man också skönja reminiscenser från Ture Rangström ochGunnar de Frumerie, bland svenska tonsättare de kanske två mest personliga ochoriginella. Waldenbys modulationer kan ibland ställa ett klassiskt musikörafrågande, de är kanske väl djärva ibland och inte alltid helt logiska, men detta ärkryddor som inte bör smakas för sig utan som bör sväljas med maten. Kanske ärcitaten och reminiscenserna från Brahms, Rangström och Frumerie också heltomedvetna från kompositörens sida.
Hans musikspråk utmärker sig hittills genom en frejdig storskalighet: han tar ut svängarna ordentligt, har mycket forte och litet piano, ackorden förekommer igigantiska staplar som hos Wagner och Brahms, och han står långt fjärran från enChopins mjuka intimitet. Han brer på ordentligt, och resultatet är en fest för örat ochen glädje för såväl kör som dirigent och exekutör.
Varför måste då en sådan enbart positiv kompositör behöva segla i motvind? Sådana verk bedöms normalt av etablissemanget som "pastischer", "ett steg tillbaka","otidsenligt, urmodigt och gammalmodigt" och hopplöst föraktligt bara för att det ärtonalt och omodernistiskt och låter bra. Detta är faran i modernt musikliv.
Musiken är kanske den känsligaste av de sköna konsterna, ett konsert- framförande är alltid ett vanskligt risktagande med det själsliga livet som insats, dåvilka skeppsbrott som helst kan inträffa under konsertens gång: det är inte som meden färdig tavla eller en färdig bok eller en färdig film, som upphovsmannen kunnatfullborda före framförandet. Därför är musikerna i högre grad än andra konstnärerberoende av gensvar, uppmuntran och erkännande. Musik lever inte om den inte harpublik, och kontakten med publiken bör, precis som i teater och balett, vara så närasom möjligt. Om en kompositör inte får det erkännande som han förtjänar är riskenatt han går förlorad för musiken.
Har vi inte nog i vår tid av musik som låter illa? Är inte just tonal musik den enda musik som överlever? Hur kan man då ställa sig negativ när någon består ossnykomponerad tonal musik som kontrast till allt som låter illa? Michael Waldenby lever ännu. Må han aldrig förtröttas.
(I nästa nummer : Musikhistoriens största rötägg.) Jämförelser mellan Mozart och Beethoven
Tillsammans utgör de den klassiska musikens höjdpunkt, och ändå är de så extremt olika varandra att de nästan är oförenliga. Den klassiska musikensanhängare har alltid varit uppdelade i två partier - de som varit för Mozart och intekunnat med Beethoven, och de som favoriserat Beethoven och föraktat Mozart. Detär inte populärt att definiera denna partigräns, för mozartianerna ochbeethovenianerna tycker inte om att betecknas som sådana - musiken står ju över allapartigränser. Ändå finns denna trend bland musikälskare att antingen föredra denena eller den andra och att nedvärdera den andra parten.
Personligen respekterade de varandra. Mozart var uppriktigt entusiastisk över den unge Beethovens musik, och Mozart var kanske den enda som Beethoven inteansåg att han kunde överträffa. Han konkurrerade med Bach genom "MissaSolemnis", han slog ut Haydn inom både symfonins och stråkkvartettens område,och han skrev till och med ett oratorium som Händel, men han tog aldrig uppkampen med Mozart. Dennes operor förblir oöverträffade liksom hans Requiem ochhans mycket specialiserade mozartska fugteknik.
I princip kan man säga att den största skillnaden mellan dem ligger i att ingen musik kan vara mera lättsmält än Mozarts medan ingen musik kan vara svårare änBeethovens. Ur Mozarts utomordentligt överinspirerade sinne rann musiken lika lättsom vinet ur en flaska Champagne som aldrig tar slut, den är alltid välskriven ochtacksam att framföra för vilket instrument det än må gälla, den är alltid njutbar och behaglig, och den är ofta blixtrande snillrik. Av ett hur enkelt och banalt tema somhelst kan Mozart som ingen annan brodera ut ett fascinerande sagoslott av idelmirakler och fyndighet. Han behöver bara röra vid ett notpapper och det lyfter.
Medan Mozart dog tidigt och lämnade mycket ofullbordat och sitt livsverk nästan okänt var Beethoven den store fullbordaren. Han byggde noggrant ocheftersinnande vidare på Haydns och Mozarts formbyggnader och kom till slut framtill en klassisk sonatform som aldrig överträffats i balans, harmoni och precision.
Hans väg var lång och svår, hans uppförsbacke blev ständigt brantare i och medhans dövhet, men han gick alltid vidare fastän det alltid blev svårare. Dessa mödorhörs i hans musik och avskräcker många - "det är för tungt och ansträngande". MenBeethoven var också en gudabenådad improvisatör, och i sina bästa stunder hör manhur han släpper loss och bara låter de underbart generösa improvisationerna komma.
(De bästa exemplen är väl orkestermellanspelen i "Agnus Dei" i Missa Solemnis ochefter barytonsolot i nionde symfonin.) Det mest tragiska med dem båda var att de inte fick några efterföljare. Mozart dog lycklig medan ännu Haydn och Beethoven kunde föra den stora musiken vidare,men Beethoven dog ensam och kunde bara med vemod se tillbaka. Tillsammansbildar de kulmen i musikhistorien, ty efter dem har ingen mer som de behärskat allamusikens områden. De komponerade både operor, oratorier, symfonier,konsertmusik, kammarmusik och solomusik och bar därmed traditionen från Bachoch Händel vidare genom Haydns mellanhänder. Men efter dem har ingen mer visatsamma universalitet. De som kommit närmast har varit Mendelssohn, Schumann,Verdi och Brahms, men Mendelssohn dog alltför ung och åstadkom ingen opera,Schumann knäcktes som en blomma mitt i sin högsta blomstring av den kanskesvåraste och ofattbaraste av alla stora musikers stora tragedier, Verdi prioriteradeden mänskliga rösten framför alla andra instrument som han bara såg som röstensledsagare, och Brahms gjorde heller aldrig någon opera. Som alternativ till denklassiska universalismen inom musiken har dock vissa specialbegåvningar uppträttsom utvecklat en viss universalism inom specialområden. Det bästa exemplet ärChopin inom pianots område, men även Sibelius utsökta orkesterspecialisering börframhållas, Bruckners utveckling av symfoniformen, Schuberts lieder och Puccinisspeciella utveckling av den lyriska operan. Det finns kanske fler exempel.
Men inom den renodlat klassiska universalmusiken var Mozart och Beethoven Årssummeringar och referenser
John Bede har med sin "Gotisk historia" medverkat i alla nummer utom 9, 10 och 15. Han återkommer i nästa nummer.
Johannes B. Westerberg har haft egna brev och artiklar i nr. 4, 8, 9, 10, 12 och 14.
Dessutom har han omskrivits i nr. 1-4 (Indiska turer) och 10-15 (Rapport från Tibet).
Claes Lindgren har haft dikter i nr. 4, 5, 7 och 14 samt en större uppsats i nr. 12.
Owe Svahn har medverkat i nr. 9 och 11. Vi hoppas på mer från honom.
Doktor Sandy har förekommit i nr. 4, 7 och 13. I nästa nummer återger vi intressanta delar av hans rapport från Ankara.
Dessa har varit årets huvudsakliga medarbetare, och samarbetet lär fortsätta.
Alexander Borodin (nr 1)Johannes Brahms (Brahms och Clara Schumann, nr 3)G. F. Händel (Händel och kärleken, nr 5)Verdi (Verdis problem, nr 7)Beethoven (Problemet med Beethoven, nr 9 och 15)Sibelius (Sibelius och naturen, nr 11 och 12)J. S. Bach (Hem till Bach, nr 13)Mozart (Fallet Mozart, nr 14 och 15) Robert Montgomery Bird (1)Blasco Ibañez (2)George Meredith (3)Anthony Trollope (3)Edward Morgan Forster (3)Göran o. Gunnel Liljenroth (4)Dostojevskij (4)Dante (5)Alberto Moravia (6)Aziz Nesin (6, 11)Salman Rushdie (7, 11, 12)Mikhail Bulgakov (7)Henning Enedal (8)Piers Paul Read (8)Lion Feuchtwanger (8)Ivan Vazov (9)Ernest Raymond (9)James Clavell (10)Nevil Shute (10-12)Antoine de Saint-Exupéry (10)W. Somerset Maugham (11-13)B. Traven (12)Lawrence Durrell (13)Robert Graves (13)Shakespeare (13, 14)Gustaf Fröding (14)Dominique Lapierre (14)Selma Lagerlöf (13, 14)Birger Sjöberg (15)Mark Tully (15) Alla tiders morgnar (Frankrike, 1)Bitter Moon (Polanski, 2)1492 (Columbus, 3)En färd till Indien (David Lean, 3)Dracula (Coppola, 5)Orlando (England, 5)Indokina (Frankrike, 5)Chaplin (Richard Attenborough, 6)Peter's Friends (Kenneth Branagh, 7)Alive (Chile, 8)Jagad (Harrison Ford, 11 och 15)Jurassic Park (Spielberg, 12)Pianot (Nya Zeeland, 12)Mycket väsen för ingenting (Branagh, 13)Glädjens stad (Roland Joffé, 14)Andarnas hus (Bille August, 15) Dessutom har det förekommit särskilda artiklar om: Michael Powell och Emeric Pressburger (4)Danny Kaye (4)Anthony Asquith (9) samtJoshua Logan (15) Fritänkarens målsättning under året var att vinna 100 prenumeranter. Det blev bara 60, varför vi tvingades höja priset efter nummer 10. Genom denna åtgärd blevdet ingen ekonomisk förlust. Däremot kan vi med förvåning notera, att Fritänkarensupplaga under årets lopp stigit med mer än hälften. Man kan därmed faktiskt talaom en reell tillväxt i rörelsen på över 50%. Denna takt lär dock knappast kunnahållas i framtiden.
I nästa nummer (Januari 1994) ska vi ta hand om våra insändare, bl.a. tre katoliker, och det lär bli ett hett debattnummer.
Tre lämpliga dikter inför julen
- det gick genom allt som en salig fläkt, Se, där går en stjärnprydd Herre.
- Esaias Tegnér, biskop i Växjö.
jag vill en sup ock mina vänner bjuda.
om renat brännvin stått att få i Juda.
och uppstämt glad till lutan "Helan går!" och tillsett strängt att ingen finge kraba, ej ens den sköna drottningen av Saba.
att supen endast tagas må till fisken.
Det budet tycks dig strängt, ty - Herre Gud! - ibland du skådar knappt en spigg på disken! och tag ditt glas, det är dig ej förbjudet: "All mat är fisk!" - Så lyder andra budet När du förgäves gått från bank till bank och allt är slut, och växlarna förfalla - min vän, grip icke till revolvern strax; blott den, som har ett gott humör, har flax.
Tag dig en sup, tag två, det klarar tanken att det är synd att ta en sup till sillen,att den, som smakar starkt, blir idiot, och endast sodavatten föder snillen.
ty fåfängt söka vi ett bud hos gubben, som säger: "Du skall icke taga nubben!" och skiljer bister getterna från fåren.
ty han har skarpa ögon än trots åren.
åt gubben - och strax är passagen fri.
Då ler han gott, och innan du vet ordet, du står framför det Stora Smörgåsbordet!

Source: http://www.fritenkaren.se/nr15.pdf