Ickevåldsrörelsens idéhistoria

Ickevåldsrörelsens idéhistoria
Från ”Reist not Evil” via ”Non-Resistance” till ”Nonviolence” Av Stellan Vinthagen, fredsforskare, Göteborgs Universitet, Ickevåld och ickevåldsrörelse
Att försöka leva i denna värld eller att försöka förändra den, genom att på olika sätt försöka att inte använda eller stödja våld, är en gammal hållning, antagligen lika gammal som människan själv. Metoder mot ”våld” eller ”förtryck” där man försökt undvika att själv använda våld eller förtryck, har använts åtminstone sedan antiken. Inspirerade av denna uråldriga tradition har en ickevåldsrörelse utvecklats. Denna ickevåldsrörelse är dock ouppmärksammad i både historie- och rörelseforskningen. Ickevåldsmotstånd har spelat en viktig roll inom rörelser från olika delar av världen och för olika politiska frågor. Medborgarrättsrörelsen i USA var under 1950-talet en ickevåldsrörelse där ickevåld utgjorde en normativ grund för motståndet medan den senmoderna globaliseringskritiska rörelsen som visade sig bland annat i Seattle 1999 i protesterna mot Världshandelsorganisationen WTO använder ickevåldstaktik (tillsammans med en rad andra motståndsmetoder på likvärdig basis). Den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet är ett exempel på en rörelseorganisation där ickevåld under 1980-talet istället utgjorde en övergripande strategi. De blandade inte ickevåldsmetoder med våldsmotstånd. Samtidigt var Solidaritet inte pacifistisk eller på andra sätt ideologiskt orienterad kring ickevåld vilket en ickevåldsrörelse är. Alla tre rörelserna och deras olika användning av ickevåld visar dock på 1 Se exempelvis Dear (1994) sid 17-102. Exempelvis Daniels bok i Gamla Testamentet beskriver enligt författaren människors ickevåldsliga kamp mot förtryck och våld. 2 Om begreppsanvändningen: Både ”ickevåld” och ”våld” används i den betydelse som rörelser själva ger dem (alltså i dess immanenta innebörd), vilket kan variera väsentligt. ”Förtryck” används här som beteckning på immanent ”orättvisa” eller maktutövning i samband med våldsutövning. Man kan tänka sig att ickevåldet som handlingsform (helt eller delvis) tas upp av rörelser som ett praktiskt redskap utan att rörelser för den skull omfattar ickevåldet som ideologi eller strategi. Då har vi ett exempel på en rörelse med ickevåldstaktik, vilken då är en av flera taktiker som används i vissa sammanhang men inte i andra. Civil olydnad som exempelvis blockader, ockupationer eller så kallade ”sit-ins”, är exempel på delar av ickevåldsmotståndet som spritts som ickevåldstaktiker inom en rad rörelser. I andra sammanhang kan man tänka sig att ickevåldet utgör en överordnade handlingsregel och därmed strategiskt vägledande för rörelsens agerande, utan att ickevåldet för den skull är normativt eller ideologiskt förankrad i rörelsen. Strategin är vald för att den, i en rådande situation, anses vara den mest realistiska eller den enda valbara möjligheten. Bristande militära resurser kan vara en anledning till valet av ickevåldsstrategi. Till sist kan man tänka sig att en ickevåldsideologi genomsyrar rörelser och då kan vi sägas ha en ickevåldsrörelse. Då är inte handlingsformen enbart en praktisk metod eller en strategi, utan (även) en legitim och normativ handlingsregel, ibland även en personlig livsstil för rörelseaktivister. Våldsamt motstånd betraktas som i sig på något sätt felaktigt eller icke önskvärt, oavsett om våld skulle kunna vara effektivt. Här blir ickevåld även en del av rörelsens målsättning och argumentation i relationer med andra. ickevåldets transnationella spridning mellan olika rörelser. Denna spridning av ickevåldsmotstånd har sitt ursprung i det etablerande av ickevåldet som skedde i Sydafrika Normalt menar man att ickevåldsrörelsens filosofi och praxis föds i och med indiernas befrielsekamp i Sydafrika under Mohandas K Gandhis ledarskap kring 1905. Här kommer jag dock att argumentera för att den grundläggande formuleringen av det som utmärker ickevåldsmotstånd sker i fredsföreningen New England Non-Resistance Society redan på 1830-talet under kampen mot slaveriet i USA. En avgörande inspiration till denna avgörande idéhistoriska och politiska uppfinning kommer från den kristna pacifismen. Deras inspiration i sin tur, kommer ytterst sett från Jesus Bergspredikan och ”fredskyrkorna”, bland annat Kväkarnas fredsarbete från 1650-talet och framåt. Gandhis stora bidrag till ickevåldsrörelsen var hans orginella vidareutveckling av ickevåld till en praktisk kampform för befrielse. Gandhi var även den som formulerade begreppet ickevåld (ahimsa eller non-violence) och den förste som fick en folkrörelse att uttalat anamma ickevåld i större skala. I och med Gandhi etablerades ickevåld som en ny radikal politisk handlingsrepertoar. Begreppet ”ickevåldsrörelse” används i modern tid av författare och aktivister, för att beteckna rörelser som förekommer inom de mer kända och studerade rörelserna som t ex freds-, solidaritets-, kvinno-, arbetar-, medborgarrätts-, befrielse- eller miljörörelser men ändå inte är identiska med dom. Men även de som nämner rörelsens existens utreder inte dess Då ickevåldstraditionen och kunskapen om rörelsers ickevåldsaktioner är tämligen okänd, blandas ofta ickevåld samman med politisk kriminalitet i största allmänhet, sabotage, vandalism eller rent av terrorism. De som framförallt har svårt att skilja ut olika politiska uttrycksformer är massmedia, politiker, jurister, poliser och forskare men ofta blandas begreppen friskt även av aktivister. I kontrast till denna sammanblandning av handlingsformer vill jag hävda en distinkt skillnad där ickevåld har en egen tradition. Att urskilja ickevåld i 3 Även andra rörelser och religioner har bidragit indirekt till ickevåldsrörelsens teori och praktik men det verkar då inte vara så tydligt som den kristna pacifismen. Det finns egna traditioner av pacifism eller ickevåld inom exempelvis buddismen och jainismen. Exempelvis Buddismen verkar först efter Gandhi ha spelat roll i utvecklandet av ickevåld, med exempelvis Dalai Lama och Thich Nhat Hanh, se Wirmark (1974), speciellt sid 40-41. Denna text tillåter dock inte en längre diskussion om detta. Som exempel på vilket inflytande andra rörelser har haft kan man ta kvinnorörelsen: Den moderna feminismen har bidragit starkt till ickevåldsrörelsens utveckling under 1970-talet, exempelvis genom utveckling av arbetsformer för stödjande aktionsgrupper, s k vängrupper, se Herngren (1991), sid 179-181. Men den tidiga kvinnorörelsen, under senare hälften av 1800-talet, trots att den använde sig flitigt av motståndsaktioner utan våld, kan knappast sägas ha bidragit nämnvärt till att forma ickevåldstänkandet under starten vid sekelskiftet. För en genomgång av den tidiga kvinnorörelsen i USA och Europa se Tremain (1973) samt för en genomgång av rörelsens ickevåldsmetoder McAllister (1988) och (1991). 4 För en historik och analys av fredsrörelsen se Young (1986). I Youngs text anges flera av de grupper som jag diskuterar som ”traditioner” vilka bär vidare erfarenheter och som står för visioner och radikalisering av de rörelser som växer och stagnerar under olika historiska perioder. Men t ex finns inte abolotionisterna i nordamerika med i Youngs text, trots att det fanns en klar överlappning mellan fredsföreningar och antislaveriföreningar och en ideologi av non-resistance (se nedan). rörelsers historia innebär att visa att denna distinkta form för politiskt agerande existerar. Frågan om ickevåld utgör en nödvändig handlingsform som bör utvecklas och ersätta många andra former – så som ickevåldsrörelser skulle hävda – eller inte, utgör dock en helt annan diskussion. Det första steget blir att urskilja vad denna handlingsform utgör och ett lämpligt sätt att göra det är genom en historisk studie. Problemet i historiska studier av ickevåldsrörelsen är det bristande källmaterialet från äldre tider. Folkgruppers fredliga kamp har inte visat sig vara lika intressant att dokumentera som krig och erövringar med våld. Även om man begränsar sig till studier av aktionsmetoders användning, såsom Gene Sharp eller Pam McAllister gjort, har man stora svårigheter att ange mer än enstaka och illa dokumenterade exempel före sent 1700-tal. I denna historiska undersökning intresserar jag mig dessutom för när både ickevåldslig handling och ideologi kombineras. Denna artikel blir därför ett översiktligt skisserande som förhoppningsvis inspirerar till fortsatta historiska studier. Begreppet ”ickevåld” kan tolkas på flera olika sätt. I denna idéhistoriska studie av släktskapsbanden mellan rörelser öppnar jag på ett eget sätt upp begreppet ickevåld i två dimensioner vilket ger oss två samtidiga betydelser, ”icke-våld” (utan våld) och ”ickevåld” Den ena betydelsen, ”icke-våld”, skall förstås som en betoning på utan våld. Här finns en motsättning mellan våld och dess antites, en antites som beroende på vilken betydelse man ger ”våld”, exempelvis är ”fred”, ”rättvisa”, ”kärlek”, ”sanning”, ”frihet” eller ”Guds Rike”. Den andra betydelsen, ”ickevåld”, skall förstås som en betoning på motstånd mot våld. Här finns ytterligare en motsättning, den mellan undvikande (passivitet, lydnad, rädsla, accepterande) och kravet på motstånd (ett avståndstagande från undvikande). Ytterst sett innebär motståndet att man behöver söka upp våldet där det finns, för att bekämpa det. 5 Sharp (1973), sid 75-76. Se även McAllister (1988) och (1991) 6 Jag kritisk mot rigida definitioner som genom sin exakta betydelse låser fast omtolkandet. Det är bland annat ett hinder i den empiriska forskningen eftersom de rörelser vi studerar inte använder exakta definitioner. I den sociala verkligheten tolkas och omtolkas begrepp i en oändlig historisk process. Begreppens betydelser är rent av en central konflikt i det sociala livet. Istället menar jag att det är mer fruktbart att förstå begrepp utifrån motsättningar. Därmed lämnas det öppet för ickevåldsrörelsen att brottas med begreppets innebörd utan att jag som forskare behöver utesluta de grupper som inte har en förståelse av begreppet som passar in i mina definitioner. En snäv eller vid definition har sina för och nackdelar. Undersökningens empiriska syfte får dock avgöra. Om man skall söka en rörelses idéhistoriska rötter är det dock extra viktigt med en bred definition så att man inte missar de släktmässiga föregångarna i historien. Snäva definitioner kan vara tillämpbara om man vill specificera olika varianter av ickevåldsrörelser. En snäv definition kan specificera ickevåldsrörelse till de rörelser som utöver den nämnda definitionen dessutom hänvisar till Gandhi i sin diskussion av ickevåld. 7 ”Icke-våld” med bindestreck var den tidiga stavningen, utifrån Gandhis översättning av ordet ahimsa till ”non-violence”. Under modern tid verkar dock ”ickevåld” eller ”nonviolence” ha blivit den etablerade stavningen. Exempelvis hette studentorganisationen inom medborgarrättsrörelsen då den bildades 1960 Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC). De olika stavningarna får i denna text representera varsin av de två dimensionerna av begreppet. Betydelsen är inspirerad av Herngren (1990). Andra betydelser av ickevåld eller icke-våld har att göra med vilken definition man har för ”våld”, vilket inte påverkar den uppdelning jag gör. Innebörden av tvillingbegreppet ”våld” tillåts på detta sätt vara obestämt och öppet för diskussion inom ickevåldsrörelser. Oavsett om man ser våld som tvång, otillfredsställda behov, manipulation, skadande, dödande, hot eller annat, så är de två skilda perspektiven på ickevåld relevanta. Även om våld ses i en snäv mening – en irreversibel fysisk skada orsakad av någons handling – blir det ickevåldsliga livet i en absolut mening – utan och mot allt våld – en mycket problematisk, om inte omöjlig uppgift att uppfylla. Betydelserna av ickevåld hör dock ytterst sett samman, dels eftersom vi inte kan leva utan våld om inte våldet som existerar avskaffas och därmed motverkas, dels eftersom motståndet mot våld, för att bli meningsfullt, kan sägas implicit förutsätta ett försök att undvika eget våldsanvändande. ”Utan våld” förutsätter ”motstånd mot våld”. ”Motstånd mot våld” Därmed föreslår jag att vi i sökandet efter ickevåldsrörelsens rötter behöver söka efter människor som i ord och handling samtidigt brottas med motsättningarna mellan: 1) våld – antites/utan våld
2) undvikande av – motstånd mot våld
På detta sätt kan vi se att den gemensamma utgångspunkten i kombinationen ”utan våld” och ”mot våld” skapar möjligheten av två principiellt skilda ansatser inom denna ickevåldsrörelse. Den problematiska enheten mellan de två dimensionerna av ickevåld innebär att olika människor, grupper eller rörelser kan betona den ena eller andra dimensionen men ändå ingå i samma historiska ickevåldsrörelse. Som vi skall se är det också det som sker Världsreligionerna
De första globala rörelser som tog avstånd från våld och praktiserade en livshållning av någon form av icke-skadande var världsreligionerna. Här gavs ett engagemang utan våld en religiös betydelse. Begrepp som ”renhet”, ”värde” och ”rättfärdighet” blev centrala. Under historiens gång så har denna religiösa dimension av icke-våldet institutionaliserats i religionernas kyrkor, organisationer, skrifter och ritualer. Ibland har den icke-våldsliga orienteringen dominerat religionen – såsom under de första tre hundra åren av kristendom – men oftast har man efter hand hänvisats till en minoritetsposition. “In the Eastern religions, the teachings of such central figures as Lao Tzu (sixth century B C E), founder of Taoism, and Mo Tzu (ca. 479-391 B C E) contended that violence goes against the very grain of the universe. Similarly, the Buddha (ca. 563-483 B C E) taught that the first precept of his eightfold path was not to kill, and the ancient Hindu teachings of the Vedas stressed the importance of ahimsa, that is, nonharmfulness or I och med moderna sociala rörelsers kamp sedan 1800-talet mot krig, slaveri och kolonialism och framförallt med indiern M.K.Gandhi gavs detta fenomen av icke-våld även en politisk betydelse. En sekularisering skedde och ”metod”, ”strategi” och ”effektivitet” blev centrala begrepp för ickevåld. Sedan dess har en rad rörelser använt ickevåldsliga metoder Däremot har det varit svårare att ge icke-våldet en socialt institutionaliserad plats i samhällen. Det verkar vara svårare att ge ickevåldsmotstånd och ickevåldslig konflikthantering en förankrad social roll som integrerad del av en kulturs symboler och ritualer. Försök finns att skapa ickevåldskulturer men institutionaliseringen är svag. Här är istället begrepp som ”konstruktion”, ”kommunikation” och ”socialisering” centrala. Gandhi hamnade ofta i konflikt med sina kollegor inom den indiska befrielserörelsen i och med att han menade att självständighet (Swaraj) var något annat än nationell självständighet, mer en fråga om en process av personlig och kollektiv mognad, via ett uppbyggande nationellt konstruktivt program och kollektivt liv i ashrams som satte bygemenskapen i centrum. Inom senmoderna ickevåldsrörelser står aktionerna i centrum men viss verksamhet för en kulturell institutionalisering förekommer, bland annat genom deras användning av ickevåldsträning sedan medborgarrättsrörelsens dagar på 1950-talet och i form av kollektivt liv inom exempelvis vissa Catholic Worker Communities i USA eller inom Lanzo del Vasto’s Resist not Evil eller Non-Resistance
Pacifism i betydelsen av ett absolut och individuellt avståndstagande från våldsanvändande eller deltagande i krig, är kommen ur den judiska och kristna traditionen. I den tidiga ”non- resistance” traditionen som uppstod ur Jesus predikan och liv, har man betonat ”icke- skadandet” eller undvikandet av våld framför motståndet. Utgångspunkten är Jesus Bergspredikan, där det bland annat sägs i Matteus 5:38-39, ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga, tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Hurvida Jesus uttalande skall tolkas som att det är genom att vara passivt undfallande man undviker ondskan eller om man bör göra motstånd utan att använda våld, är sedan dess en omtvistad fråga inom pacifismen. Inom denna tidiga kristna icke-motståndstradition var det viktigare att inte själv använda våld eller fysiskt motstånd än att man verkligen lyckades förhindra existerande våld och förtryck. Eller rättare sagt, det var genom att människor i personlig tro eller mod avstod från att använda fysiskt motstånd som det onda kunde besegras. Anhängarna till denna ”non- resistance” tradition var exempelvis urkyrkan (fram till 3-400 talet e.Kr), Katharer, Brethren, Mennoniter och Kväkare. De försökte leva som Jesus och bära sitt kors. De skapade nya utopiska kollektiv och samhällen där de försökte leva enligt kärlekens lag såsom Jesus Men även dessa kristna bjöd ibland på ett motstånd utan våldsanvändande i olika sammanhang, bland annat kväkarna och framförallt då deras kristna övertygelse förtrycktes. De följde sin avvikande trosuppfattning trots en ofta extremt hård religiös förföljelse. Det var vanligt att man vägrade bli soldater i krig eller tjänstemän åt staten. Man skulle inte heller använda sig av lagen mot andra om man blev misshandlad eller bestulen, då man inte skulle utnyttja statens våldsmonopol. Ibland vägrade de även att betala skatt till krig. Trots dessa 9 Brock (1972), sid 471. Brock skiljer mellan pacifism och ”pacificism” som är relativistisk och som söker att avskaffa krig eller reducera krigens effekter. I pacificism är inte det personliga ansvarstagandet centralt. Vidare urskiljer han sex olika varianter av pacifism, där den femte och sjätte ”integrational pacifism” och ”Goal-directed pacifism” är de närmaste till vad jag kallar ickevåldsmotstånd, se sid 472-477. 10 Se Brock (1972), sid 474. Begreppet ”non-resistance” används, efter vad jag har kunnat komma underfund med, först under 1800-talet. Det är dock befogat att tala om en sammanhängande tradition av ”non-resistance” eftersom betydelsen är den samma när de tidiga kristna talar om ”resist not evil”. Koontz, Theodore J. skiljer på en kristen ickevåldstradition i form av ”nonresistance” och ”nonviolent resistance”, sid 169-173 i artikeln Christian Nonviolence – An Interpretation, i Nardin (1996). För en argumentation där Jesus predikan anses i grunden handla om ickevåld, se Hauerwas (1993), speciellt sid xv-xviii (Introduction), 80-81 och 149-151. 11 Brock (1972), se sid 474-475 och sid 3-24 (urkyrkan), 25-29 (Catharer och Waldensier), 33-58 (Bohemian Brethren), 59- 88 (Anabaptister), 69-71, 167, 206, 253-254 (Mennoniter), 281-84, 295, 287-289 (Kväkare). Flera andra kristna samfund kan även nämnas i detta sammanhang, ex de ryska Dukhobors. Kväkarna påverkades även av den allmänna sociala radikalismen under mitten av 1600-talet med bland annat de tidiga socialisterna Diggers som olagligt tog land för odling och boende eftersom de menade att land var en universiell rättighet. 12 Brock (1972), sid 130-131, 168-169, 298-300. inslag av motstånd låg betoningen på att själva (som individer eller samfund) undvika direkt deltagande i våldet och maktutövningen utifrån en hänvisning till sin speciella trostillhörighet. Jag har i mina efterforskningar inte kunnat finna en ideologisk eller teologisk motivering till motstånd via non-resistance. I början var det främst små kristna samfund som drev principen om nonresistance mot ondska. Senare, under 1800-talet, sekulariserades kampen till viss del när stora folkgrupper (kvinnorörelsen, fredsrörelsen och antislaverirörelsen mfl) började använda ickevåldslig taktik. I nordamerika var det framförallt kväkarna som under 16- och 1700-talen drev en kamp för trosfrihet i nordöstra delarna av nuvarande USA. De slöt vänskapsavtal med indianer och sökte sig just till områden där de förföljdes för sin trosuppfattning. I och med den amerikanska revolutionen 1776 dog ickevåldskampen ut. En ny utveckling av non-resistance sker under den våg av aktivism som uppstod i samband med de nya föreningar som bildades efter sekelskiftet. Under 1800-talets början var den begynnande fredsrörelsen och antislaverirörelsen (abolotionismen) sammanvävd i nordamerika. Tankegångarna och personerna var till stora delar de samma. Manifesten för American Antislavery Society 1833 och New England Non-Resistance Society 1838 tog ställning för handling utan våld på liknande sätt. William Loyd Garrison, en framträdande motståndare till slaveriet, skrev dem båda. Hos föreningen New England Non-Resistance Society finner man den första klart uttalade formuleringen av karaktärsdragen i ickevåld, en kamp mot våldet, kombinerad med försök att göra detta motstånd utan våld. De gav i sina texter och sin verksamhet det äldre begreppet non-resistance en ny innebörd. 1838 formulerade Garrison den ideologiska plattformen för 13 Sharp (1968), Brock (1972), se ex sid 221. Det var inte ovanligt att dessa pacifister hyrde soldater som kunde ersätta dem så att de själva slapp delta i det militära, sid 214-215 och 225. För urkyrkan var det avgörande att kristna inte skulle vara soldater, se sid 3-24. Kväkarnas rakryggade vägran att delta i något som helst krig – nuvarande eller framtida, för vilket syfte det än kunde tänkas vara, vilket öppet deklarerades för Karl II 1661, handlade just om en vägran att själva delta, eftersom deras kristna tro förbjöd dem. Det är också upp till varje individuell kväkare att besluta om detta principiella avståndstagande från våld innebär att man vägrar militärtjänst eller inte. Något religiöst krav på individen finns alltså inte nödvändigtvis, även om kväkare vanligtvis är radikalpacfister. 14 Lynd (1966), sid xvii-xxiii (introduction). 15 Lynd (1966), sid xxiii-xxv (introduction). Även den engelska fredsrörelsen verkar ha liknande rötter, se Cooper (1991) angående London Peace Society 1815-, en av de allra första organisationerna, sid 6 och 14-15. 16 Lynd (1966), sid xxvv (introduction). Principen att inte använda våld var ett krav på både aktivisterna i American Antislavery Society och slavarna i kampen mot slaveriet. I och med kriget med Mexico 1846-1848 och den hårda Fugitive Slave Law 1850 var det många abolotionister som övergav principen. När det amerikanska inbördeskriget utbröt stödde de flesta våldet. Se sid xxv-xxviii. 17 Se även Brock (1972), sid 476. Möjligtvis finns liknande resonemang och praktiska försök tidigare i historien men jag har alltså inte kunnat finna bevis på det. Sharp (1968) menar att den tidiga versionen av ”non-resistance” inte accepterar ”nonviolent coercion”, medan den som Ballou och New England Non-Resistance Society står för är en form av ”moral resistance” där betoningen ligger på det individuella ansvaret och att motståndsaktioner ingår men tonas ned. Dock finns i Sharps klassifikationsschema över olika trossystem inom ickevåldsvarianter inte mycket av skillnad mellan New England Non-Resistance och Gandhis ickevåld, eller för den delen ”active reconciliation” dit kväkarna och Tolstoy räknas, däremot är skillnaden stor i förhållande till den tidiga kristna traditionen av non-resistance. föreningen som var en utbrytargrupp ur American Peace Society. I denna text betonas motståndet mot förtryck och våld krattfullt. Detta motstånd handlar om att utrota ondska genom godhet, kärlek, nåd och lidande. Texten är även i dag efter över 150 år mycket radikal. Man tar avstånd från bland annat statliga och nationella gränsdragningar, status- eller könshierarkier, regeringsmakt, lagliga bestraffningar eller tvång, militär och krig. Man talade om en ”fredlig och universiell reformation” och störtandet av nationella regeringar genom en ”spirituell regeneration av deras undersåtar”. De lovar visserligen att följa alla regeringars lagar och människors order men bara så länge de överenstämmer med Jesus lära. Den enda herren de erkänner är Gud, den Gud som de tänker följa i ord och handling genom predikan, pressarbete, samarbete med andra grupper, föredrag, avtal, föreningsbildande och vädjan. När de ser sig tvugna att bryta mot lagar lovar de att underkasta sig straffet för olydnaden. New England Non-resistance Society tar avstånd från passivitet och anger en plikt till motstånd mot ondskan. I Adin Ballous tal till ett möte 1839 sägs till och med att ”.non- resistance becomes the highest kind of resistance to evil”. Han ser det som sin plikt att bjuda mesta möjliga moraliska motstånd mot ”varje manifestation av ondska bland mänskligheten”. Det är enligt Ballou möjligt att i begreppet inkludera att med fysisk styrka begränsa människor som är otillräkneliga, ställa sin egen kropp mellan ett offer och en förövare eller bjuda moraliskt icke-fysiskt motstånd. Non-resistance handlar helt enkelt om att inte skada, att inte möta skada med skada (injurious force), ondska med ondska, inget annat. Istället bör man bjuda motstånd genom att ”överkomma ondska med godhet”. I sin konsekvens innebär även non-resistance att man inte kan stödja, välja eller delta i regeringars arbete eftersom de i grunden använder sig av tvång och fysisk skada för sina målsättningar. I Ballous text finns även en opitimistisk tro på effektiviteten i denna typ av motstånd mot våld I texten ”Learn to Discriminate” skriver Ballou: “Learn to discriminate between no resistance of evil at all, and Non-Resistance of evil with evil, injury with injury. Christians can, may and ought to resist evil in many ways, but never with evil, by doing injury to the soul or body of any human being. He, therefore, who tells you that the Non-Resistants hold to no resistance of evil at all, tells you a very foolish lie”.
18 Lynd (1966), sid 25-31. 19 Lynd (1966), sid 33. Texten är ett utdrag ur Adin Ballous bok Christian Non-Resistance från 1846. Den intresserade kan 20 Lynd (1966), sid 33-34. 21 Lynd (1966), sid 35. 22 Lynd (1966), sid 39-44. 23 Kursivering i originaltext. ”Learn to Discriminate” är ursprungligen från Non-Resistance Tract No. 2, Community Press, Hopedale, n.d., Ballou (2002 [1846]). För Adin Ballou är lydnad något man ger en rättfärdig regering, människa eller lag, medan man ”inoffensively” underkastar sig orättfärdighetens våld eller straff genom att visa beredskap att lida. ”I may refuse to obey a man when required to disobey God, but God himself has made it my duty to…submit to them inoffensively always, under the most cruel persecution. [O]beying all righteous laws…yet refusing to obey any wicked law, and patiently Dessa idéer om vad man kan kalla ”icke-motståndets motstånd” tillämpades också på ett uppfinningsrikt sätt. Under kampen mot slaveriet organiserades en ”underjordisk järnväg” som smugglade förrymda slavar från söder till norr. Vidare genomförde man s k ride-ins, där segrationen på olika transportmedel (båtar, järnväg m m) bröts. Trots att det var olagligt åkte vita i de svartas avdelningar och svarta i de vitas. I efterhand kan vi konstatera att dessa aktivister använde motståndsformer som 100 år senare skulle tas upp av den massiva medborgarrättsrörelsens ickevåldsmotstånd. Skattevägraren och filosofen Henry David Thoureau gick steget vidare och talade 1849 helt enkelt om motstånd eller det han kallade civil olydnad, i sin skrift ”Resistance to Civil Government” (senare kallad ”On the Duty of Civil Disobedience”). Han hade fängslats för sin vägran att betala skatt till kriget i Mexiko. Thoureaus unika bidrag till icke-våldstraditionen var tanken att det är lydnaden som är problemet. De kritiska opponenterna som fortsätter att vara laglydiga till den stat de kritiserar skänker systemet dess legitimitet som tolerant och demokratiskt. Genom ett civiliserat motstånd av olydnad där den olydige tar straffet för motståndet kan oppositionella störta regeringar fredligt.
Den ryske författaren Leo Tolstoy var inspirerad av de amerikanska föregångarna Thoureau och Garrison och formulerade liknande tankegångar. Han bidrog med sin diskussion om hur regeringars makt vilar på den folkliga opinionen och argumenterade för individuellt ickesamarbete, ex vapenvägran. Tolstoy menade att man kunde avskaffa statsmakten genom att förändra opinionen och förmå de underlydande medborgarna att vägra 24 Ballou (2002 [1846]), sid 4. Kursivering i originaltext. 25 Sharp (1973), sid 202-204. McAllister (1991), sid 123-127 26 Sharp (1973), sid 375-377 och Lynd (1966), sid xxvv (introduction). Denna aktionsform togs under 1900-talet upp av först arbetarrörelsen (”sit-downs”) och senare medborgarrättsrörelsen (”sit-ins”). 27Thoureau (1977 [1849]), se framförallt sid 14, 17-18. 28 Lynd (1966), sid xv-xvi (introduction). 29 Marshall (1993), sid 377. Se även Tolstoy (1987). (Titeln på Tolstys bok - Writings on Civil Disobedience and Nonviolence – är dock missvisande eftersom Tolstoy använder andra begrepp än civil olydnad eller ickevåld). delta i våld- och tvångssystemet. Tolstoy argumenterade för ”kärlekslagen” så som de framlades av Jesus och formulerade en kristen anarkism.
Under 1800-talet ser vi alltså hur kristna och statskritiska/anarkistiska tänkare ger non- resistance en ny betoning. Non-resistance som en annan form av resistance blir tydlig. Man lyfter fram möjligheten och plikten till motstånd mot ”ondskan”, förtrycket och dödandet. Från deras texter framgår att det är skadandet av människor som man vänder sig mot. I deras betonande av både motstånd och icke-skadande framträder alltså det som utmärker ickevåld. Därmed är det befogat att lyfta fram New England Non-resistance Society som de första inom en idéhistorisk ickevåldstradition. Tankarna omsätts i handlingar och politiska föreningar men man lyckas inte omsätta denna radikala teori i en mobilisering av en folkrörelse. Det gör Satyagraha eller Sanningskraft
Det var utifrån ett protestmöte i Transvaal som samlade 3000 indier i motstånd mot en planerad registreringslag för indier, som den första masskampanjen med satyagraha utfördes. I denna ickevåldskamp var Mohandas K Gandhi en av de ledande organisatörerna. Det var under denna tid, 1905-1906, i Sydafrika som Gandhi formulerade sin tankegång kring ickevåldsligt motstånd för första gången. Centralt för det ickevåldsliga motståndet är att inte skada, att genom olydnad eller icke-samarbete dra undan förtryckarens makt över folket, samt att genom konstruktivt arbete skapa det nya samhället under kampens gång. Gandhi var inspirerad av ett flertal exempel på aktioner som genomförts utan våld runt om i världen, bla den ryska revolutionen 1905. Enligt Gene Sharp kan man konstatera att Gandhi kom fram till sin teori om ickevåldsmotstånd före hans kontakt med tankarna hos Thoureau och Tolstoy. Men tankegången var inte i sig unik, olydnad och accepterande av fängelse var något som var känt bland de indier Gandhi arbetade. Det unika med Gandhi var troligen hans konsekventa utveckling av metoderna och teorin kring ickevåld under de 30 Men för Tolstoy var trots allt det utmärkande för denna revolutionära pacifism inte motståndet mot andras våldsanvändande, utan det individuella avståndstagandet från våld i handling och trosuppfattning, se Tolstoy (1987), sid 408-411. 31 Gandhi (1928), sid 95-102. Se även Sharp (1979), sid 23-41. 32 Sharp (1979), sid 23-41. 33 Han var inspirerad av exempel kring de irländska och kinesiska bojkotterna, motståndskampen i Bengalen i Indien, skattevägran i England, indiers tidigare olydnad i Sydafrika, de engelska rösträttskämpande kvinnorna (Sufragetterna) som han mötte under sina juridikstudier och andra rörelser/händelser i hans samtid. kommande 40 åren av sitt liv. Denna utveckling var uttalat experimentell och präglad av kampens erfarenheter i de sydafrikanska och indiska kontexterna.
Gandhi använde först begreppet passivt motstånd vilket var ett etablerat sätt att beteckna kristen non-resistance men ångrade sig och föredrog det begrepp han skapade under kampen i Sydafrika och behöll under hela befrielsekampen i Indien, satyagraha, eller ”sanningskraft”. ”Truth (Satya) implies love, and firmness (agraha) engenders and therefore serves as a synonym for force. I thus began to call the Indian movement ”Satyagraha”, that is to say, the Force which is born of Truth and Love or non-violence.” Centralt för förståelsen av denna ”sanningskraft” är ”icke-skadandet” eller ”icke-våld”, ahimsa (att inte skada, varken i ord, handling eller tanke). Gandhi tog på detta sätt upp det religiösa indiska begreppet ahimsa och politiserade det. Därmed var begreppet icke-våld eller non-violence fött. I Gandhis tidiga formulering av ickevåld spelar Jesu Bergspredikan en avgörande roll som ögonöppnare, vilket tillsammans med Tolstoys skrifter hjälper honom till en orginell nytolkning av hinduismen (bland annat skriften Bhagavad Gita) som han anser anger den ”vetenskapliga” metoden för ickevåldets kärlekslag. Thoureaus text om civil olydnad påstås Gandhi ha burit med sig ständigt. Vi ser alltså hur de olika historiska föregångarna påverkar Gandhi då han med tiden utvecklar en allt mer sofistikerad ideologi och praktik av ickevåld. Det ickevåld Gandhi talar om är inte passivitet, det handlar om ”själskraft”, att sätta hela sin själ mot tyrannens makt. Därigenom avskaffas kontrollen och makten vilken kommer ur lydnaden hos den förtryckte. Denna sanningskraft eller kärlekskraft står i fullständig motsatsställning till våldets brutala kraft och hatkänslor mot motparten. Satyagraha har inte heller något att göra med en ”svaghet” eller avsaknad av förmåga hos användaren, vilket enligt Gandhi kan vara fallet i passivt motstånd. Gandhi, som inte ville kalla sig pacifist, vände sig rent av så kraftfullt mot passivitet att han ansåg att våld var bättre än passivitet! Han menade att våld mot övergrepp eller förtryck trots allt är en form av motstånd och därmed ett uttryck för mod. Passiviteten är i grunden en feghet som gör förtrycket möjligt. Här ser vi alltså en motsatt betoning på ickevåld (motstånd) till den tidiga kristna 35 Gandhi beskrev sitt sökande efter ickevåldet i sin biografi ”Mina experiment med sanningen”. Sean Chabot beskriver i sin kommande avhandling vid University of Amsterdam hur detta experimenterande gick till. 36 Gandhi (1928), sid 102. ”The Indian movement” syftar till den indiska rörelsen i Transvaal, Sydafrika som startade 1906. 37 Gandhi, M. K. (1949) For Pacifists, Navajivan Pub. House, Ahmedabad, Indien, sid 3-6. 38 Gandhi (1998), bok 5 (sid 7-9, 29-31, 36-37) och bok 6 (sid 4-5). 39 Sharp (1979), sid 63. 40 Gandhi (1928), sid 103-107. 41 Gandhi, M. K. (1949) For Pacifists, Navajivan Pub. House, Ahmedabad, Indien, sid 11-14. Intressant nog menar Gandhi att hans begrepp Satyagraha bättre beskriver det Jesus och de första kristna predikade och praktiserade, än det som vanligen använts, passivt motstånd. Senare under hans arbete i den indiska befrielserörelsen mot det engelska kolonialväldet kom Gandhi att etablera begreppen civil olydnad, ahimsa och satyagraha. Därigenom kom Gandhi mer än någon annan före honom att etablera ickevåldsmotståndets ideologi och metod i den Slutsatser – rötterna förgrenar sig
Den senare traditionen av ickevåldsmotstånd (nonviolent resistance) skiljer sig från den tidigare traditionen av icke-motstånd (non-resistance), dels genom att man hyser större optimism kring möjligheterna att kunna förändra med hjälp ickevåldsaktioner, dels genom att man betonar nödvändigheten – eller plikten – av aktivt ingripande i samhället för att åstadkomma fred och rättvisa. Centralt är även att man hävdar att makt beror av godkännande eller samarbete. När medborgarna i ett land väljer att inte längre godkänna makthavarnas legitimitet och vägrar utföra vad som påbjuds dem, så upphävs makthavarnas Non-resistance traditionen å andra sidan betonar tro och exemplets makt och därmed omvändelsen till att följa Kristus, att inte möta det onda med ont, utan med godhet. Här är det det egna livets och de egna handlingarnas frihet från våld som står i centrum. Non-resistance i betydelsen en kamp mot våld verkar ha formulerats och praktiserats först kring 1830 av Garrison och Ballou i New England Non-Resistance Society. Non-Resistance fick helt enkelt i New England Non-Resistance Society en betydelse det inte hade haft tidigare, att det var en plikt att göra motstånd mot ondskan utan att själv skada människor. Även om man då inte talade om ”ickevåld” så var det samma grundläggande resonemang och samma utgångspunkt i Jesus Bergspredikan och kärlekslagen som Gandhi senare tog fasta på. Ickevåldsrörelsen kan därför sägas ta sin start i och med 1830-talet. Innan dess fanns en icke- våldsrörelse (med egna ord: ”Resist not Evil”) som huvudsakligen verkar ha betonat 42 Gandhi (1928), sid 106. 43 Koontz, Theodore J., sid 172 i artikeln Christian Nonviolence – An Interpretation, i Nardin (1996) och Brock (1972), sid Thoureau och framförallt Gandhi var de första att ge den offentliga och ickevåldsliga olydnaden den centrala rollen i kampen mot våldet och förtrycket. Gandhi var senare den som vidarutvecklade tankarna och metoderna för ickevåldskampen och dessutom den som lyckades mobilisera tusentals med människor i denna rörelses kamp. Den idéhistoriska utvecklingen kan sammanfattas i tre steg. Först har vi perioden av Resist not Evil (vilken kan förstås som ”utan våld”) vilken lägger grunden för pacifismen. Företrädarna för denna riktning är Jesus (framförallt i Bergspredikan), den tidiga kristna kyrkan (urkyrkan) och framgent i historien är det olika kristna minoritetssamfund som företräder denna riktning. I denna första del av traditionen betonas undvikandet av våld och skapandet av icke-våldsliga institutioner (samfund). Sedan har vi den andra perioden av Non-Resistance as Resistance. Ickevåldsrörelsens föds på 1830-talet i och med omorienteringen från icke-våld till ickevåld under kampen mot slaveriet (under perioden 1815-1860). Företrädarna är framförallt Garrison, Ballou, Tolstoy och Thoureau. Non-Resistance gavs en ny innebörd av motstånd mot våldet och civil olydnad Till sist har vi den tredje perioden av Satyagraha/Ahimsa. Ickevåldsrörelsen etableras i och med indiernas folkrörelsekamp i Sydafrika mot rasismen (1905-) och senare i Indien mot koloninalismen. Företrädaren framför andra är Gandhi. Ahimsa/Non-violence och Satyagraha formulerades, Civil olydnad etablerades. Om man skall tala om en central text för ickevåldsrörelsen så är den i så fall Jesus Bergspredikan. Men det är först i och med mötet mellan religiös och politisk radikalism, framförallt kristen pacifism (The law of love, Resist not Evil, non-resistance), gandhiansk hinduism (ahimsa, satyagraha) och anarkism (civil disobedience, direct action), som man kan säga att ickevåldsrörelsen tar form. Det är hos Gandhi detta möte mellan idéer sker. Spridningen av de idéer och sociala praktiker som ger upphov till ickevåld sker inte entydigt från centrum till periferi i världssystemet utan är en transkulturell interaktion från starten. Från världsreligioner från olika delar av världen sprids idén om att våld inte är gott, kristna pacifister i antislaverirörelsen sprider sedan idén om motstånd mot våldet till indier som utvecklar ett ickevåldsmotstånd som kommer tillbaka till USA i medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas rättigheter i USA. Denna globala spridning är en komplicerad process som kräver ett översättningsarbete till en ny kontext på ett liknande sätt som när man översätter poesi till ett annat språk – så som ickevåldsforskaren Sean Chabot visar i sin nyansering av den klassiska diffusionsteorin som anger hur handlingsrepertoarer sprider sig Den idéhistoriska utvecklingen fortsätter givetvis även efter den indiska segern mot kolonialmakten England. I och med de svartas kamp i den nordamerikanska medborgarrättsrörelsen infördes träning i ickevåld som ett försök att förbereda deltagarna på de våldsamma attacker som de riskerade från motståndare och polismakten. I träningarna genomförde man olika rollspel och övningar kring tänkbara konfliktsituationer. Man började även använda ett nytt begrepp: nonviolent direct action, för att betona den aktiva karaktären Begreppen ickevåldslig direkt aktion eller direkt ickevåldsaktion verkar införas i Skandinavien inom sociala rörelser i början av 1970-talet. Den direkta aktionen skall ”föregripa målet” och egenrealisera målet ”här och nu”. Men redan 1962 hålls en veckolång träning i ”aktivt icke-våld” i Tived i Sverige för personer som vill delta i den internationella Rörelser kan förstås som uppkomna ur eller orienterade kring konflikter. Ickevåldsrörelsen kan därmed förstås som en rörelse av människor vilka försöker hantera konflikter kring våld och förtryck i samhället och vardagslivet. Därigenom blir i olika sammanhang och för olika människor slaveri, kolonialism, miljöförstöring, kvinnoförtryck, mänskliga rättigheter, krig, tortyr, religionstillhörighet, arbetsplatsförhållanden, diktatur, militär ockupation eller något helt annat, den centrala frågan. Att rörelsen rör sig inom flera andra rörelser är en förklaring till att ickevåldsrörelsen ännu inte har upptäckts av den etablerade rörelseforskningen. Dess idéhistoriska tradition och dess ideologier har tolkats som enbart en återkommande principiell metodfråga och spridda taktikdiskussioner inom olika rörelser, inte som en rörelses kontinuitet vilken visar sig genom ickevåldsaktivisternas engagemang inom andra rörelser. Ickevåldsrörelser är inte så lätta att klassificera. Enligt Aberle (1966) finns det fyra typer av sociala rörelser. Transformativa rörelser som t ex revolutionära rörelser, reformativa rörelser inriktade på begränsat område, "redemptive movements" som t ex omvändande religiösa grupper samt alternativa rörelser som t ex AA, d v s anonyma alkoholister. Transformativa och reformativa rörelser strävar efter samhällig förändring medan “redemptive movements“ och alternativa rörelser strävar efter individuell förändring. 44 Det tidigaste exemplet på att skandinaviska rörelser själva använder direkt aktion som jag funnit är i Ikkevoldsaksjon (1972). Här anges ”civil olydnad” som en del av en upptrappning av ickevåldsmotståndet. Dock finns redan 1969 April Carters bok Direkte ikkevolds aktion på danska. Organisationen Direkt Ickevåldsaktion (DIVA) bildades efter ett träningsläger som Svenska Freds- och skiljedomsföreningen hade 1976, se Slutrapport (1977). Jag menar att denna uppdelning av rörelser inte kan fånga en ickevåldsrörelse eftersom den har drag av transformation, reformation och alternativ, även omvändelse – till en slags tro på ickevåld. En ickevåldsrörelse är en rörelse som implicit/explicit ifrågasätter grundläggande förhållanden i samhället – när det gäller exempelvis värderingar, strukturer och beteende – men som samtidigt visar upp organisationer med mycket klart begränsade målsättningar, avskaffa en typ av kärnvapen, stoppa en motorväg eller liknande. Vidare är det en rörelse som försöker skapa alternativen till det som den kämpar mot, t ex genom ickevåldsträning, kollektivt boende, mer demokratiska arbetsformer, kooperativa affärer, medling och fredliga Ickevåldsrörelsen är alltså inte en rörelse som egentligen kan sägas tillhöra någon av dessa renodlade typer, utan ur detta perspektiv kan den snarare förstås som en rörelse bland rörelser. Det vill säga en rörelse som går genom andra rörelser, såsom fredsrörelsen, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, solidaritetsrörelsen, miljörörelsen och andra rörelser. Det sker genom att det inte enbart är den fråga eller det samhälle man vill förändra som sätts i fokus, utan i lika stor grad eller i än större grad, de egna arbetsformerna, handlingarna och de egna relationerna som fokuseras. Ickevåldsrörelsen kan förstås som samtidigt bredare och smalare än dessa andra rörelser. Ickevåldsrörelsen är bredare på så sätt att rörelsen inte begränsar sig till en kamp för enbart t ex kvinnor eller arbetare utan är tillämpbar på flera olika rörelseteman. Den försöker hantera våld och förtryck, i både vardagsliv och samhället – något som gör den i en mycket vid betydelse involverad i både offentliga och privata sammanhang, det vill säga i flera andra rörelsers sammanhang. Samtidigt driver den inte andra sakfrågor på det specialiserade sätt som andra rörelser. Den är smalare på så sätt att rörelsens eller idétraditionens karaktär är dess strategi eller etik av engagemang mot våld genom ”ickevåld”. Det innebär att man kan förstå ickevåldsrörelsen som en rörelse som går på tvären genom andra rörelser, en tvärrörrelse som överlappar olika mänskliga fri- och rättighetsfrågor utan att nödvändigtvis Denna tvärrörelses har ett utmärkande drag - sammankopplingen mellan ickevåld som både mål och medel. Vad begreppet ickevåld betyder blir därmed det centrala i urskiljandet av en speciell variant av ickevåldsrörelse. Ickevåldsrörelsen som socialt och idéhistoriskt fenomen, förenar sina gruppers skilda ideologier, metoder och frågor i tre centrala och utmärkande 45 Brock (1972), sid 476. 46 Den förste forskaren, mig veterligen, som gjort ett försök att skissa ickevåldets historia, då den nordamerikanska, Lynd (1966), anger en annorlunda definition av ”nonviolence”. Han menar att ickevåld inkluderar: ”(1) refusal to retaliate (”pacifism”, ”nonresistance”); (2) deliberate lawbreaking for conscience´s sake (”civil disobedience”); (3) acting-out of Ickevåldet som idén om ”något annat”: olika former av våld och förtryck
problematiseras och ifrågasätts, både i samhället och det egna livet, samtidigt som man söker efter ”något annat”, en frihet från våld/förtryck. Ickevåldet som social motpol: som motstånd där våld och förtryck konfronteras
och söks upp (användandet av ickevåldsliga handlingar) eller som ett omskapande där eget användande av våld och förtryck undviks (i konkurrens skapas ickevåldsliga institutioner och metoder som alternativ eller nya bidrag). Ickevåldet som framtidstro: hävdandet av ickevåldsliga relationer som önskvärd
utopi eller realistisk möjlighet (inspiration från ”en annan värld” som kan komma senare med gudomlig hjälp eller som är förverklingsbar i denna världen genom kollektiv Ibland beskrivs grundidén i ickevåldsrörelsen med orden; det finns inte någon väg till fred, utan att fred är vägen. Själv skulle jag vilja sammanfatta ickevåldsrörelsens projekt med orden: att i konkurrens till eller motstånd mot det nuvarande samhällets våld och förtryck, försöka tillämpa den ickevåldsliga framtiden i nuet. Om en rörelse i ord och handling uttrycker idén om ”något annat” och söker en social motpol till våld/förtryck samt har en framtidstro för dess förverkligande, så menar jag att man kan tala om en ickevåldsrörelse, även om rörelsen använder ett annat ord än ”ickevåld”. Dessa tre karaktärsdrag förenar rörelsen samtidigt som de också är kring dem som rörelsens huvudsakliga konflikter verkar kretsa. Under olika tidsepoker och i olika grupper har olika aspekter betonats. Olika betoningar på vad detta ”något annat”, sociala motpoler eller framtidstro innebär ger oss en rad olika varianter av ickevåldsrörelser. Inom icke- våldstraditionen betonas undvikandet av våld och skapandet av ickevåldsliga institutioner. I den tidiga riktningen var icke-våldet en religiös utopi, i den moderna är den en realistisk politisk möjlighet. Inom ickevåldstraditionen betonas uppsökandet eller konfrontationen av conviction by demonstrative action (”direct action”).” sid xvii (introduction). Hans definition är smalare på så sätt att ickevåld alltid måste handla om att bryta lagen, samtidigt är definitionen bredare i och med att alla illegala protesthandlingar som inte innehåller våld inkluderas. Skapandet av alternativ och tron på ickevåldet (som utopi eller realitet) är inte en del av definitionen, vilket jag tror är missvisande för traditionens karaktär. 47 Som vi sett verkar flera begrepp vara aktuella: non-resistance, passive resistance, ahimsa, direct action, civil resistance, civil disobedience eller satyagraha. Ibland används även begreppet ”helig lydnad” (”devine obedience”) där poängen är att man lyder Gud framför de världsliga lagarna. 48 Ex: Ickevåldsliga interventionsmetoder utvecklas av nationella och internationella fredsföreningar, metoder som man hoppas skall kunna ersätta våld och krig i konflikter. Här är det vanligt att man söker upp våldsamma konfliktområden och via övervakning och närvaro ger skydd åt hotade grupper men utan att direkt konfrontera våldet. Som exempel kan PBI våldet och förtrycket. Gandhi försökte på ett unikt sätt förena etik och effektivitet i sin syn på ickevåldsmotståndets betydelse. För honom var det etiskt rätta och det socialt funktionella förenat, ickevåldet var helt enkelt den mest effektiva motståndsformen, överlägsen våldet i Utifrån den inledande uppdelningen i icke-våld och ickevåld kan vi urskilja ett antal riktningar/rörelser inom ickevåldsrörelsen. Här handlar det om principiella riktningar som med nödvändighet blir förenklade kategoriseringar och mina konkreta exempel kan diskuteras utifrån till vilken grad de utgör renodlade riktningar. Om vi tar icke-våldet (utan våld) först så motiveras avståndstagandet från våld av en syn på antingen våldets grundläggande bristande effektivitet (för att nå en våldsfri värld) eller våldets låga etiska värde. Denna skillnad i grundperspektiv gynnar principiellt vad jag skulle vilja kalla dels en strategisk/teknisk riktning som menar att handlingarnas (metodernas, teknikernas) värde beror av deras resultat och effektiva verkan, dels en etisk eller religiös riktning som menar att handlingarnas värde beror av deras etiska/religiösa riktighet, och slutligen dels en perfektionistisk eller renlighets riktning som menar att handlingarnas värde eller effektivitet beror av människornas egna inre befrielse från våld (en sinnelagsetik).
Om vi nu tar ickevåld (mot våld) som utgångspunkt uppstår en annan uppdelning av ickevåldsrörelsen. Ställningstagandet för motstånd motiveras av förtryckets beroende av samarbete och lydnad för att kunna utövas. Denna grundtanke gynnar dels en elitistisk riktning som menar att människor klarar av att göra motstånd olika beroende på vilket andligt eller mentalt utvecklingsstadie de nått, dels en stödjande riktning som menar att vi alla är svaga och rädda och därför behöver stöd för att orka med att göra motstånd (för att stundtals överkomma passiviteten eller rädslan).
(Peace Brigades International) nämnas. Under 2000-talet har även en planering – bland annat i USA och Tyskland – av ickevåldsliga interventioner i konfliktområden i masskala kommit igång. Sedan 1960-talet har en rad europeiska länder – bland annat Sverige – haft offentliga försvarsutredningar som diskuterat möjligheten av ett civilmotståndsförsvar (baserat på icke-militära metoder) som alternativ eller komplement till krigsmakten. 49 Ex på de olika ansatserna: Sharp (1973) argumenterar i utvecklandet av sin civilmotståndsmodell för ickevåld som ett funktionellt överlägset alternativ till militärt försvar, vilket han och hans kollegor försöker övertyga generaler och regeringar om (strategisk/teknisk riktning), amerikanska plogbillsaktivister vilka genom civil olydnad avrustar/förstör kärnvapenutrustning på militärbaser eftersom det är en ”gudomlig lydnad” och uttryckligen utan att ta hänsyn till handlingens eventuella politiska effekter (etisk/religiös) samt vissa ickevåldsorienterade aktivister från nyandliga rörelser (exempelvis de som utifrån nya tidigare ”hemliga” texter om Jesus valt att enbart äta ”levande föda” som inte utövar våld på kroppens heliga tempel), buddism eller indiska ”gandhianer” vilka via övning, meditation, fasta och bön söker personligt ickevåld (perfektionistisk/renlighet). Denna text längd tillåter tyvärr inte en argumentation för denna indelning. 50 Ex på de olika ansatserna: Gandhi som sa att en enda perfekt ickevåldsaktivist ensam skulle kunna befria Indien från det engelska kolonialstyret (elitistik riktning) och feministiskt ickevåld som sedan 1970-talet i USA har utvecklat en rad former för aktioner med hjälp av gruppgemenskap i vängrupper (stödjande riktning). Denna översiktliga idéhistoriska exposé visar att de historiskt skilda tolkningarna av vad ”ickevåld” innebär lever vidare i delvis nya former. Det är alltså just det som utmärker denna ickevåldsrörelse eller dessa rörelser omkring ”ickevåld”, de brottas med problemen kring våld och förtryck, i samhället, i den egna rörelsen och i de egna handlingarna, i försöket att ersätta eller bekämpa våldet och förtrycket. Begreppet ”ickevåld” fortsätter alltså att vara Ickevåldsliga handlingsformer har i mycket högre grad spridits till andra rörelser, än ickevåldsliga ideologier. De flesta rörelser som använder ickevåldsmotstånd talar inte om ”ickevåld”. Ett pågående avhandlingsprojekt vid institutionen för freds- och utvecklingsforskning som genomförs av Jörgen Johansen visar att när det gäller de irreguljära regimskiften (utanför den konstitutionella ordningen) som skett i världen, så dominerar sedan 1980-talet fall med enbart motstånd utan militära inslag. Det pågår en trend av folkligt motstånd präglat av ickevåldslig taktik eller strategi där även diktaturer faller under trycket från dessa rörelser. Ett exempel på dessa framgångsrika rörelser är studentföreningen Octpor som tillsammans med gruvarbetarfacket och en valallians mellan oppositionspartier lyckades fälla Milosovic i Serbien, något som Nato misslyckades med trots massiva militära insatser. Andra exempel är de massiva demonstrationerna som fick diktatorn Marcos i Filippinerna att fly, eller apartheidsystemets fall i Sydafrika efter strejker, civil olydnad och demonstrationer organiserade av The Massdemocratic Movement, en bred allians av olika föreningar, Delar av ickevåldsrörelsens traditionella metoder såsom vängrupper (affinity groups), ickevåldsriktlinjer och civil olydnad användes av flera rörelser i samband med organiserandet av massaktionen i Seattle 1999. En av de centrala organisatörerna av aktionen, The Ruckus Society, genomförde en rad så kallade ickevåldsträningar och utarbetade tillsammans med andra den effektiva strategi som gjorde att ett par tusen personer lyckades ickevåldsligt blockera ingångarna till Världshandelsorganisationens möteslokal. Denna blockad ledde till att en av världens viktigaste ekonomiska institutioner inte ens kunde hålla sin inledande presskonferens och än mindre fatta några beslut om kommande möten. Den framväxande globaliseringskritiska rörelsen eller globala rättviserörelsen har allt sedan Seattle organiserat protester vid i det närmaste alla ekonomiska toppmöten som hållits i världen. Dock har denna rörelse av rörelser genom sin mångfaldsideologi (”heterogenity”och ”diversity of tactics”) öppnat upp för användandet av våldsmotstånd i offentligt utlysta fredliga konfrontationer med olika globala regimer. Protesterna i samband med exempelivs Världsbanksmötet i Prag, EUtoppmötet i Göteborg och G8mötet i Genua har inneburit att den fredliga protestinriktningen kollapsat och våldsamma gatustrider utbrutit. Genom dessa gatustrider har stora delar av rörelsens kritik av den rådande världsordningen försvunnit i massmedias, politikers och juristers upptagenhet med våldet. En problematisk demonisering och kriminalisering av rörelsen som helhet har uppkommit i vissa delar av världen. Rörelsens egna ansvar för våldet består huvudsakligen i att organisatörerna inte har tagit upp en annan del av ickevåldsrörelsens handlingsrepertoar – egna ickevåldsvakter – fredsbevarare – som ser till att riktlinjerna för aktioner verkligen hålls av de inblandade aktivisterna. ”Vi vill inte ha några rörelsepoliser” som en av organisatörerna av Seattleaktionen sa. Men gatukampens roll inom rörelsen är omdebatterad och vissa försök har ändå gjorts att åtminstone begränsa handlingsutrymmet för de aktivister som är beredda att använda våld mot polisen. Men jag har i min forskning inte funnit att regelrätta vakter använts under något protestmöte, utan enbart vid enstaka demonstrationer. Rörelsens problem utgör ett exempel på de svårigheter som uppstår när man endast använder ickevåldstaktik (ickevåld vid vissa tillfällen) och därmed öppnar upp för en blandad och motsägelsefull strategi. Det innebär att rörelsens budskap blir svårbegriplig för den allmänhet man hoppas mobilisera eller få stöd ifrån. På många sätt kan man säga att ickevåldsmotståndet är mer använt och framgångsrikt än någonsin tidigare i historien – samtidigt som kunskapen om denna speciella handlingsform är i stort sett obefintlig. Mitt enkla förslag är då att de rörelser som av en eller annan anledning vill använda ickevåldsmotstånd – för att de är pacifister eller för att de helt enkelt inte har tillräckligt med vapen att tillgå – först lär sig vad som utmärker ickevåld och hur ickevåld utvecklats genom historien, så att de kan använda handlingsformen effektivare i sin kamp. Inget är så praktiskt som en god teori som utprovats av historien.
Litteraturlista

Ballou, Adin (2002 [1846]) On Non-Resistance, Friends of Adin Ballou, Brock, Peter (1972) Pacifism in Europe to 1914, Princeton University Press.
Cooper, Sandi E. (1991) Patriotic pacifism – Waging War on War in Europe 1815-1914,
Dear, John J. (1994) The Sacrament of Civil Disobedience, Forthkamp Pub. Company, Gandhi, Mohandas K. (1928) Satyagraha in South Africa, Navajivan Pub. House, Gandhi (1998) Gandhi For 21st Century, 24 böcker redigerat av Ramakrishnan S. & Hingorani A. T., Bhavan’s Book University utgivet av Bharatiya Vidya Bhavan, Mumbai, Hauerwas, Stanley (1993) The Peaceable Kingdom, University of Notre Dame Press, Indiana, Herngren, Per (1991) Handbok i civil olydnad, Bonniers, Stockholm Ikkevolds aksjon - v/VCO, AMK, FMK - Nordisk handbok i organisering og trening. 13 aksjonsbeskrivelser fra Sverige, Danmark og Norge (1972) Pax Forlag A/S, Oslo Koontz, Theodore J. Christian Nonviolence – An Interpretation, i Nardin (1996). Lynd, Staughton (ed) (1966) Nonviolence in America: A Documentary History, The Bobbs- Marshall, Peter (1993) Demanding The Impossible – A History of Anarchism, Fontana Press, McAllister, Pam (1988) You Can´t Kill The Spirit, New Society Publishers, Philadelphia, McAllister, Pam (1991) This River of Courage – Generations of Women´s Resistance and Action, New Society Publishers, Philadelphia, USA. Sharp, Gene (1968) Types of Principled Nonviolence, p. 273-313, in Hare, Paul A. & Blumberg, Herbert H. (ed) (1968) Nonviolent Direct Action – American Cases: Social-Psychological Analyses, Corpus Publications, Washinton D.C. Sharp, Gene (1973) The Politics of Nonviolent Action, Part 1-3, Extending Horizons Books, Sharp, Gene (1979) Gandhi as a political strategist, Extending Horizones Books, Boston, USA Slutrapport från Svenska freds- och skiljedomföreningens Träningsläger i ickevåld på Stensnäs kursgård, Åkersberga 23-29 juli 1977 (1977) Haga Bokcafé, Göteborg. Thoureau, Henry David (1977) Om civilt motstånd, Arkturus förlag, Stockholm (orginalet från 1849, Resistance to Civil Government) Tolstoy, Leo (1987) Writings on Civil Disobedience and Nonviolence, New Society Pub., USA. (Titeln är dock missvisande eftersom Tolstoy använder andra begrepp än civil olydnad eller ickevåld) Tremain, Rose (1973) Suffragetterna – kampen för kvinnans frigörelse, Bokförlaget Aldus, Young, N (1986) The Peace Movement: A Comparative Analytical Survey, i Alternatives, Wirmark, Bo (1974) Kamp mot kriget – Buddisterna i Vietnam, Gummessons Boktryckeri

Source: http://www.resistancestudies.org/files/SVIVhistoria.pdf